|
Finnkampen
– en
lekstuga för maktberusade?
Jag hade tänkt skriva om något helt annat men
den senaste veckans händelser fick mig att tänka om. Jag borde
ha anat det eftersom det varje år vid denna tidpunkt finns en
Finnkamp att se fram emot. Men för att finnarna ska få smaka på
det svenska stålet så måste någon först ta ut ett lag. Det är
inte ett helt smärtfritt jobb eftersom det ligger i en
laguttagnings natur att en eller flera individer alltid blir
besvikna för att inte just de har blivit uttagna. Hur ska man då
göra för att ta ut ett konkurrenskraftigt Finnkampslag med så få
missnöjda individer som möjligt?
Det finns säkert flera olika varianter som
fungerar. Man kan ju t.ex. ta ut de tre första på SM rakt av,
oavsett om det är långt kvar till kampen eller ej. Denna variant
är enklast för de lagansvariga och renderar otvivelaktigt minsta
möjliga tjafs. Man visar också de uttagna att man litar på dem
och de kan i lugn och ro förbereda sig för uppgiften. Det kan ju
så klart vara negativt för laget om t.ex. ettan på statistiken
får förhinder på SM. Kanske kan man också se det som ett
problem om en hög duktiga löpare ramlar i en bökig SM-final på
1500 m? Men detta går att lösa med en regel om extraordinära
omständigheter, som en god vän till mig föreslog. Ohlsson blir
t.ex. uttagen även om han är frånvarande vid trestegstävlingen
i SM.
En annan variant är att kaptenen tar ut laget
utan några egentliga riktlinjer ungefär som man gör i fotboll.
Jag kan inte se några direkta fördelar för de aktiva med denna
metod. För kaptenen skulle det däremot möjligtvis kunna vara en
positiv sak att man slipper hyckleriet. Detta leder mig in på den
tredje varianten som råkar vara den man använder sig av och har
använt sig av under ett antal år. Den fungerar så att man går
ut med riktlinjer om vad som gäller för uttagningarna. Men för
att garantera möjligheten att kunna ta ut laget efter helt egna
önskemål så formulerar man riktlinjerna ordentligt otydligt.
Kraven ska gärna formuleras så att det alltid finns en öppning
åt något håll om så skulle behövas. Ord man gärna använder
sig av i dessa sammanhang är ”observationstävling”,
”observationsperiod”,
”beakta” m.fl. Räcker det inte med vilda tolkningar så kan alltid kaptenen
eller grengruppschefen ljuga eller ”glömma” att informera
aktiva och tränare om observationstävlingar eller liknande. Det
superba med detta genomruttna sätt att ta ut ett lag är att man
som ansvarig alltid kan göra precis som det faller en in. Det
kanske inte alltid är så bra för laget eller för individerna
som blir bestulna på sina platser men det är säkert en stor
kick för de ansvarigas små veka egon. Självklart är det också
en stor fördel om de ansvariga behöver utöka sitt förråd av
kompisar, eller fiender också för den delen. Varianten öppnar
också möjligheter för personer som aldrig skulle ha en chans
att komma med i laget under andra omständigheter. Om man bara
kliar rätt folk på ryggen, eller tillhör de ansvarigas
favoriter så kan man bli uttagen utan att köra en enda tävling.
En löpare som ligger på en viss nivå på en sträcka kan också
få plats på en annan sträcka för att lagledaren ”tror” att
det är en direkt överförbar kapacitet.
Om en lagledare var att jämställa med en gud,
och då menar jag en gud som kan styra över utgången eller sia
om den samma, så skulle detta sätt att ta ut ett lag på fungera
perfekt. Men nu är inte lagledarna gudar, även om de ofta verkar
tro det.Jag
är inte 100 % säker på vilket sätt att ta ut ett Finnkampslag
på som är bäst, men jag tror mig helt säkert veta vilket som
är sämst.
ZIGGE
|
