Världen är i kris och champagnespruten har upphört runt Stureplan.
Det hindrar dock inte oss att fortsätta driva sajten. Ibland finns
inte energin eller tiden att skriva så ofta eller mycket man vill.
Något jag tror alla bloggare eller hemsidor som är ideelt drivna
känner av. Särskilt under lågsäsong när det inte är några
intressanta händelser. Vi har haft som ambition att vara en böld i
röven på etablissemanget. Men i takt med vi blir äldre och tråkigare
har vi också noterat att flera av våra förebilder blivit en del av
etablissemanget vilket ger oss ännu fler utmaningar. Ordet
etablissemang är flitigt använt av oss från sydöstkusten eftersom
det skapar en vi mot dom känsla vilket fungerat bra inte minst inom
fotbollen. Svårigheten att fortsätta i samma spår kommer när man
blir en del av detsamma. En stor utmaning inför 2009 både där och
här alltså.
Vi har under lång tid lobbat för att CG Nilsson
som en äkta föreningsmänniska, idealist(positivt uttryck) etc skulle
få en plats i styrelsen i förbundet. Nu är detta verklighet och vi
är självfallet glada för detta faktum. Heder åt Stor Noppe o
Storåkers mfl som tagit in denna kompetens. Nu hoppas vi Calle kan
bidra med sitt kunnande och får möjlighet att tillföra något.
Hörde även rykten om att förbundsmötet bla diskuterat
sanktionsavgifternas vara eller icke vara och att de stora klubbarna
påstås förse sig och borde ha råd att dela med sig. Trots att jag
tillhör landsbygden och de fattiga bönderna förstår jag inte riktigt
diskussionen i denna fråga. De som är duktiga nog att skapa
arrangemang som Stockholm Marathon, Fiskvarvet etc skall dessa
straffskattas för att andra inte lyckats lika väl? Dvs den svenska
avundsjukan i ett nötskal. Friidrotten är lokal visst men tvärt om
vad vissa verkar förstå krävs framgångsrika och stora klubbar som
kan utveckla eliten. Skall vi kunna ge förutsättningar för en
elitfriidrott där folk faktiskt så småningom skall kunna leva på
idrotten krävs att det finns föreningar som har resurser att driva
denna elitsatsning. Att straffa dessa med sanktionsavgifter för att
de inte skall tillåtas bli rika är ett mycket konstigt synsätt.
Eller att på andra sätt fördela resurserna enligt ”konsum” modeller.
Jag tror på starka småföreningar för ungdomar men när det kommer
till elit måste vi våga låta de starka elitföreningarna utvecklas
utan ålderdomliga sanktionsavgifter. Det är skillnad om det sker på
den lilla föreningens bekostnad men så är inte fallet. Alla gagnas
av detta. Att det skulle vara farligt att några klubbar blir rika är
en vanlig uppfattning. På vilket sätt är detta farligt undrar jag.?
Är det bättre att förbundet drar in straffskatt på de klubbar som är
”för rika” så att alla har lika dålig ekonomi? Istället för att
kavla upp ärmarna och försöka skapa sig en ekonomisk plattform ägnar
sig föreningar och dess representanter åt att tycka synd om sig
själva. De beklagar sitt geografiska läge eller att de inte får
pengar från Stockholm Marathon som ett utjämningsbidrag. Sätt upp en
verksamhetsplan för föreningen och bestäm vad föreningen vill och
vad den skall satsa på. Alla föreningar kan inte ta hand om
elitfriidrottare och alla föreningar är inte lämpade att satsa på
ungdomar. I fotbollen är det inte ovanligt att småklubbar har
duktigast ungdomar. Sedan tar lovande ungdomar steget till större
elitklubbar där de kan utvecklas och där resurserna finns. Frågan
känns allmänt som det svenska synsättet om stora trygga ”staten” som
fördelar resurserna mellan klubbarna och bestämmer vad pengarna
skall användas till. Avser inte att gå djupare i denna fråga men när
jag hör argument att vissa klubbar värvar sönder friidrotten tack
vare att de har för mkt pengar blir jag fundersam över vad man
menar. Skall andra föreningar får pengar av den ”rikare” föreningen
för att skapa rättvisa? Föreningarna anses tydligen inte kunna
fördela pengarna på rätt sätt utan detta skall förbundet göra
oavsett vem som dragit in pengarna. I min värld tror jag att
föreningarna är mkt bättre på att utveckla enskilda friidrottare än
förbundet och att medlemmarna där väljer sina styrelseledamöter .
Sedan anställer de folk som driver föreningen efter de visioner och
mål som finns. Jag förutsätter att de som inte håller måttet röstas
bort ur styrelsen eller får lämna sina tjänster. Sedan löser inte
pengar allt på långa vägar men pengarna ger en möjlighet att kunna
driva en professionell verksamhet som inte är uppbyggd på idealism.
Det finns en fara med att bygga på bara ideela krafter och på ett
fåtal personer eftersom det är rätt lätt att sluta om det inte finns
några ersättningar eller när deras barn lämnat idrotten. ”Jag jobbar
ju ändå gratis så jag gör som jag vill” Kan klubben avlöna folk så
kan kraven höjas samtidigt som det torde vara lättare att ersätta en
som slutar då det faktiskt handlar om ett betalt arbete.
Det
är mycket gnäll på vissa föreningar men varför ser inte andra
föreningar till att försöka ta upp kampen istället. Sedan är det väl
så att det knappast är någon som byter klubb med tvång. Det lär inte
vara enmans verk även om vissa ledare målas upp som den store satan
och folk ser spöken runt sina aktiva. Högby framställdes som en
värvarklubb på 80-90 talet i vår obygd men faktum är att de allra
flesta tog kontakten först tvärtemot vad folk trodde eller ville
tro. Folk kan döma och klaga på hur enskilda föreningar värvar
vilket är ok men gnäll inte över att de har mycket pengar om
föreningen ifråga faktiskt tjänat ihop dessa genom hårt arbete. Att
driva runt exempelvis Stockholm Marathon som projekt lär inte vara
en enkel sak och jag tycker personligen att de är värda varenda
krona de drar in. Om de hjälper klubbarna att bli rika och det kan
hjälpa friidrottare att kunna satsa på sin idrott är det kanon
enligt min uppfattning. Detta även om en småländsk ledare gråter
över orättvisa eller om någon norrländsk klubb gråter för att den
aktive lämnat hembygden. Hur förbundet fördelar sina resurser på
föreningarna lägger jag mig inte i men låt enskilda föreningar
behålla de pengar de dragit in själva på sina arrangemang.
Det är skamligt att duktiga ledare som lägger ner sin själ i
friidrotten eller aktiva som tränar två pass om dagen inte kan leva
på sin idrott. Jämför fotbollsspelare som tränar 1,5 timme per dag
och spelar tv:spel och runkar bulle resten av tiden till månadslöner
som tom skulle göra LO Wanja avundsjuk. Jag förstår
marknadsekonomins principer och vet att fotbollen har helt andra
förutsättningar. Men vi måste inom friidrotten höja statusen och
inte ge bort all kompetens gratis. Friidrottsledare är kunniga som
få och är värda andra förutsättningar. Ju rikare föreningarna blir
desto mer gynnar de aktiva och ledare. Alla föreningar kan dock inte
vara elitföreningar. Man måste nischa sig. Det går inte att vara bra
på allt.
År 2009 har börjat lysande för arenalöpningen där
MC, Waller Olleräng, Oskar Käck, Wallerstein, Musse mfl sprungit
riktigt bra vilket lovar gott inför utesäsongen. Vågar vi hoppas på
1,45 för MC till sommaren och kanske en Sub 3,40 för någon svensk
löpare detta år. Skall bli intressant att se ifall Waller kliver upp
på 5k. Känns som kapaciteten finns för att springa riktigt bra även
på 5k. Handlar nog mest om att våga och glömma de första 5 varven.
Marathon ser dock inte lika ljust ut. Som vanligt haussas
debutanter upp enligt Lex Szalkai dvs att kunde han ”utan snabbhet”
göra 2,12 borde X kunna göra 2,15 osv. Fast faktum är att det var
länge sedan någon var nära Szalkais 2,12. Det mest spännande vi har
på marathon är Erik Petterssons debut i Stockholm och Erik som är en
stabil löpare kommer inte göra bort sig. Det vore roligt ifall Erik
kunde göra ett pluslopp jämfört med den allmänna uppfattnignen.
Ifall man gissar på en klassisk 2,21-2,22 tid i bra förhållanden
vore det kul att se ett 2,17-2,18 lopp istället. Dvs någon som
faktiskt gör en överraskande bra debutttid. Det näst mest spännande
är styrelseproffset Doktor The Carlborg och Anders Wonka Szalkais
satsning mot SM 2009. Vi lär nog klappa in en o annan förkylning
innan de står på linjen men väl där kan allt hända. Vore roligt
ifall de bryter 2,30 vallen. Vet inte vad det är med Stockholm och
banan men tiderna har blivit sämre och sämre även för eliten. Värmen
visst och blåsten visst men det måste varit varmt även back in the
old days.
För egen del går satsningen vidare mot 2010 och en
förhoppning om en veteransäsong med VSM i Högby som höjdpunkt och en
ev marathondebut vilket till stor del beror på ifall jag får bukt
med mina skador och sköldkörteln. Fast skall jag säga ärligt känns
marathon oöverkomligt och inte lockande idag.
Undertecknad
som beklagat sig över trötthet och seghet under passen under hösten
har fått diagnosen kronisk inflammation i sköldkörteln med
underfunktion vilket innebär livslång medicinering med Levaxin.
Inget som direkt är positivt för löpningen och chanserna att spöa
Pundarn i SVMM 2009 minskar betydligt. Fast om jag hamnar rätt i
medicineringen vilket kan ta 6-12 månader så finns chansen kvar.
Någon undrar hur det känns vilket är enkelt. Du får syra när du
cyklar till jobbet i vanlig cykelfart och springer du 30min är du
helt slut efter 3min och du får slita för varje meter. Symptomen är
rätt roliga att läsa. ”När sköldkörteln inte kan bilda tillräckligt
med hormon saktar ämnesomsättningen ner. Kroppen går på sparlåga,
allting känns trögt, man släpar sig fram genom tillvaron. Minsta
kroppsansträngning gör oss alldeles utmattade och man känner sig
ständigt trött, hur mycket man än sover. Man tappar aptiten, men går
ändå upp i vikt”.
Detta hade jag redan på 90-talet som jag
tidigare skrev och de sista åren tävlade jag inte så mkt pga detta.
Efter 9års frånvaro hade jag tom glömt bort detta och det tog någon
månad i höst innan jag förstod att jag var inne i träsket igen.
Efter blodproven var diagnosen klart och efter ytterligare ett såg
läkaren att det var kroniskt. Detta var inget som var helt enkelt
att komma på minns jag. När jag tänker tillbaks o tittar i gamla
träningsböcker tror jag redan detta kom 1992-1993. Jag kände mig seg
och kollade massa saker men inte förrän jag kom till en
företagsläkare runt 1996 hittade de ett värde som borde kollas.
Först kom jag inte vidare men tack vare den store Nils Henrik
Persson fick jag access och då togs proverna som visade detta. Det
jag vill säga är att den löpare som springer och känner sig seg,
övertränad kanske lider av samma sjukdom. Ta genvägen och kolla upp
detta tidigt istället för att gå och tro att du är övertränad eller
något annat. Innan internet fanns hade man inte samma möjligheter
att googla sig fram till något tänkbart. Då var man helt i händerna
på sjukvården och diffusa symptom som detta är med trötthet/seghet
passar in på så mycket annat så det ringer ingen klocka direkt.
När man väger 90kg känns dock dylika saker mindre roliga att
släpa på och frågan är hur mycket man orkar träna och framförallt om
det är realtisiskt att kunna tävla någon gång igen.
Sedan skall det sägas att idagsläget känns en mara 2010 mindre
trolig och med min kropp i åtanke känns det mer realistisk och kul
att köra lite kortare lopp. Vill inte ge upp styrkepassen och det är
svårt att gå ner i rätt viktklass för marathon på detta sätt.
Apropå träning så diskuterats det ofta om Ipodens vara eller icke
vara på träningspass. Jag tycker att den gör sig mycket väl på gym
när man springer bandintervaller. Den fungerar som en ”stopp skylt”
Dvs det är ingen som går fram och snackar med någon som har en
spelare igång. Jo, det finns faktiskt folk som går fram även om man
springer intervaller när man springer utan spelare. Eftersom jag
likt miljoner andra upptäckt Spotify njuter jag annars de mest udda
sånger till vardags.
De topp 5 låtar som rullar på min Ipod är dock
just nu.
1. Vi klarar oss nog ändå-Edvard Persson
2.
Kvasibarn-Strindberg
3. Common People-Pulp
4. Skinnet-Eddie
Meduza
5. FF till tusen-Tonix
Kör man intervaller på band är
det självfallet Rammstein som gäller. Glöm allt annat.
Det som
aldrig skulle rulla på min Ipod är följande.
1. Tänd ett
ljus-Triad
2. Tomas Ledin
3. Sista sommaren-Niklas Strömstedt
4. Peter Jöbacks julsånger
5. Hötorgspoeten Ulf Lundell
Till sist måste jag diskutera nördbegreppet. Jag har mycket svårt
att acceptera 50-plussare som satsar 100% på sin sport om det gäller
löpning eller cykel. Nu menar jag inte familjefädrar som tränar
någon gång i veckan utan de som satsar 100% genom att åka på läger
etc och fokusera allt på sin träning. De pratar bara om
träning-tävling och allt kretsar kring sin idrott. Viktigt att
poängtera är att allt kretsar kring dessa personers
tränande-tävlande. De är ofta ego som få. Ofta har de också börjat
med idrott som gamla stötar. Det finns många av dessa pjäser i
Kalmar som ägnar sitt liv åt att cykla. De har börjat sent med
idrotten och de tränar mer och satsar hårdare än Tomas Löfkvist tom.
Jag lägger mig inte i deras liv och de gör vad de vill men det
behöver inte betyda att jag respekterar dem. Tvärtom. Jag får avsmak
och kan ibland fundera på om jag som är 39-år gammal kan
sammanblandas med dessa märkliga pjäser. Det är nästan så man vill
göra tvärtom istället. Egoveteraner är nog det värsta som finns. Jag
minns när vi i Högby ordnade lopp förr och dessa gamla gubbar sprang
och grät över sina priser och att det inte vann finare pris trots
att de var ensamma i sin klass. Jag undrar ifall detta tillstånd är
något som kan ge en tvångsbehandling hos Doktor Carlborg? De jag
respekterar är de som tränar, har familj och lyckas hålla en bra
distans och leva ett vanligt liv. Att försaka allt när man är 53år
för att träna får mig att fundera på ifall de har en eller flera
skruvar lösa. Jag har som motvikt till detta sprungit några pass med
Kalmar Ok:s löparsektion och där finns motsatsen. Riktigt trevliga
och generösa personer som verkligen har distans trots att de är
veteraner likt undertecknad. Måste man ta allting så allvarligt runt
sin träning när man är gammal? Är löpningen eller cyklingen subsitut
för något? Är det inte då man kan slappna av och bli mindre nördig.
Som gamling vet man tex att det handlar om att bli trött på
intervallerna och det spelar ingen roll om man vet exakt hur långt
man sprungit, att uppvärmningskilometrar är meninglösa att räkna,
att löpningen aldrig känns bra-bara mer eller mindre jävlig, att man
borde stretcha fast man prioriterar bort denna tid för att få mer
tid att springa, att alla alibipass kan strykas omedelbart, man blir
ingen bättre löpare med pulsmätare, gps.er eller andra verktyg, att
asics skor är överskattade och gjorda för överviktiga inte för
löpare, att känslan måste styra före exakta scheman, att jogga ner
efter intervaller innebär gå ner.
Många har frågat om datum för
SVMM 2009. Datumet är efter noga överväganden bestämt till den 3
oktober 2009. Sätt igång och träna, utmana andra och framförallt
anmäl dig och se till att andra anmäler sig. SVMM 2009 skall bli
ännu större och ännu bättre detta år. Arrangörskommitén har redan
börjat jobba inför höstens stora begivenhet. Träna hårt och passa er
för gubbvad!.
Tidigare Signerat Slang
Signerat Slang 29
Signerat Slang 28
Signerat Slang 27
Signerat Slang 26
Signerat Slang 25
Signerat Slang 24
Signerat Slang 23
Signerat Slang 22
Signerat Slang 21
Signerat Slang 20
Signerat Slang 19
Signerat Slang 18
Signerat Slang 17
Signerat Slang 16
Signerat Slang 15
Signerat Slang 14
Signerat Slang 13
Signerat Slang 12
Signerat Slang 11
Signerat Slang 10
Signerat Slang 9
Signerat Slang 8
Signerat Slang 7
Signerat Slang 6
Signerat Slang 5
Signerat Slang 4
Signerat Slang 3
Signerat Slang 2
Signerat Slang 1
Slang
|
