Vad säger man efter EM såhär långt? Detta skrivs före den första medaljen som kommer tas av Isabellah Andersson skall sägas. Om vi börjar uppifrån så är det märkligt att det i svensk friidrott inte finns någon som är beredd att ta ansvar för misslyckanden men däremot är kölistan lång för att ta åt sig äran när någon lyckas. Jag undrar om detta beror på den oklara strukturen och blandningen av klubbtränare, landslagstränare och förbundskaptenen. Det finns alltid någon annan att skylla på. Dessutom gör ju alla sitt bästa. Som om det inte skulle vara fallet inom andra idrotter. Vi bör klargöra en sak. Förbunskaptenen sätter kvalgränserna och tar ut laget.
Han är ansvarig för resultaten i EM punkt slut. Att ta ut ett lag och sedan när de misslyckas hänga ut dem i pressen som han gjort med MC, JW mfl är fegt. Det är något som är sjukt med svensk friidrotts organisation och jag kan inte sätta fingret på det men tror att sammanblandningen mellan amatörism och professionalism kan vara en orsak. Många belönas för sitt hårda ideela arbete med en landslagsledarjacka och får följa med till mästerskap som en betalning för sitt arbete. Hörde via en bekant att det var 8ledare på 8aktiva i NM i mångkamp. I EM lär det se lika illa ut. Förbundskaptenen sätter ihop sitt team av ledare och har även satt sin organisation om jag förstått det rätt med GUA etc. Dessa GUA har dock inget att säga till om. Zigge blev inte ens informerad om uttagningarna på 800meter förrän efteråt.
Sedan har vi alla hel-halv och kvartsfigurer som springer i korridorerna och dunkar ryggar och positionerar sig oavsett organistationsstrukturer. De som tränar framgångsrika aktiva har en egen gräddfil enligt svensk friidrotts hackordning. Visa mig dina aktiva så skall jag säga din plats. Framgångsrika aktiva är allt och detta ger status i kretsarna. Förbundet har utöver dessa ideela krafter även ett antal anställda pappersvändare av olika slag där informationschefen lockar fram flest skratt. Hans EM-blogg är på nivån humorblogg och man börjar undra om det står rätt till. I mina ögon har han varit en fullständig katastrof när det gäller att sälja in friidrotten. Markus Nilssons JVM-brons nämndes knappt när drevet gick mot SVM. DE få framgångar som finns måste lyftas fram. Som alltid handlar det om att anställda duktiga medarbetare gärna de som är duktiga än en själv. Det känns som man tänker tvärtom här. Svensk friidrott måste bli professionell och lämna amatörstadiet. De få talanger som finns måste vårdas och utvecklas särskilt i de kritiska åldrarna efter gymnasiet då många försvinner. Jåfs körde sin idrottshögskola men fick väl noll hjälp eller stöd för denna utan snarast tvärtom. En satsning på alla som lämnar gymnasiet och har en viss nivå är oerhört viktig för att utveckla talanger till duktiga seniorer.
Mina åsikter är att förbundet måste se över vilka funktioner som måste finnas och som tillhör ”core business”. Det är lätt att bli fläskig som organisation när pengar finns och under goda tider. Jag säger inte att så är fallet men detta bör utvärderas. Man bör se över den medicinska delen och offra ett gäng ledare på plats för att få fler läkare och sjukgymnaster på plats som täcker upp och breddar kompetensen. Det är alldeles för många misstag som gjorts. Lill Larsa fick diagnos stressfraktur utan MR men när han kom hem till sin egen sjkgymnast konstaterade han att det endast rörde sig om en låsning i bäckenet som han fixade på fem röda. Detta är en ren skandal. Wiberg historien är ännu värre där ansvarig läkare sa att det var vätskebrist vilket fick alla att ifrågasätta Wibergs person. När det handlade om matförgiftning som inte heller skall få hända. Att äta ägghalvor i Spanien i juli gör man inte.
Tydligt ansvar. Vem är ansvarig och skall ta ansvaret för resultatet? När det finns många inblandade med diffusa roller finns ingen ansvarsbild. Ge folk ordentligt betalt och ge dem ansvar och befogenheter. Att kalla saker för GUA etc är meningslöst om de inte tillför något. Anställ inte bara ”jasägare” utan även folk som kan tänka utanför den berömda boxen. Jag har såklart några favoritnamn men dessa sparar jag.
Tycker jag att Stefan Olsson skall få sparken? Inte alls men hans ansvar måste klargöras och han skall inte kunna fly undan som idag. Stefan har bara suttit ett år och är värd fler chanser. Han fick med sig en ryggsäck från tidigare förbundskaptenen dessutom i form av skador etc. Stefan verkar vara en extremt snäll kille och jag tror han måste tuffa till sig och våga stå emot starka profiler som lägger sig i hans jobb. Det är inte lätt eftersom Stefan lätt kan stå ensam och bli ett lätt offer när folk gaddar ihop sig mot honom. Inom medel/lång finns mycket att göra vilket inte minst framgår av resultaten i EM. Här finns det flera sheriffer och en minst sagt oklar struktur. Även här måste någon kunna ta ansvar. Något som inte kommer hända eftersom det är för många personer inblandade.
Låt detta kapitalt misslyckade EM bli ett startskott för något nytt inom svensk friidrott. Vänd på varje sten och våga granska utan rädsla för vad folk skall tycka. För finns det egentligen något mer känsliga individer än svenska friidrottare eller dito ledare?
Svensk friidrott var nere för räkning tidigare och då var faktiskt jag med under ett två dagars konvent på Lidingö där framtiden skulle utstakas. Kort efter detta avgick Kent Olsson och Ulf Karlsson klev in som förbundskapten något som togs upp under mötet. En stark förbundskapten. Ulf har varit på tapeten sista tiden inte minst efter hans GB inlägg men faktum kvarstår. Han är den överlägset bästa förbundskapten vi haft. Pondus och stor kompetens och dessutom tydlig i sin ledarstil. Tyvärr växer inte dessa personer på trän. Stefan är dock från Karlstad och kanske kan han växa in i rollen men till att bli en ny Ulf Karlsson är steget mycket långt.
Jag tänker inte kommentera alla individuella insatserna här eftersom alla som tävlat själva kan betygsätta sina egna insatser. Den självinsikten finns hos samtliga skulle jag vilja påstå. Vill dock lyfta fram några. Charlotte S var rolig att se. Ok hon var långt ifrån final men gjorde sitt livs lopp i försöken. Mattias Jons som tog sig till final i slägga. Låt vara att det gick åt helvete i finalen men han tog sig dit. Samma med Tracey Andersson. Tre kast och mycket som kan gå fel. Linus gjorde också en stabil insats och lite typiskt att han fick en skada när han verkligen kunde ta sin medalj. Lider med Wiberg som nästan helt utan sponsorer driver sin satsning i avkroken Kalmar. Han bor hos sina föräldrar i Färjestaden för att ha råd att satsa. Han är 7:a i världen men har inte ens en egen lägenhet. Det säger det mesta. Jag önskar att någon större klubb värvar honom och ger honom lite stålar. Kalmarsund är en fattig klubb. Många klagar på Hässelby och dess starke man men är det inte precis vad vi behöver. En klubb som har pengar och har råd att ge hårt satsande löpare pengar. En person som brinner för riktig löpning är någon att respektera. Har dessutom fått information att han har ett stort hjärta och verkligen bryr sig om sina adepter även när det går dåligt. En bra egenskap. Intressanta personer är ofta lite speciella och går utanför ramen. Men som sagt. Jag lider med Wiberg. Michel Torneus, Emma Green men framförallt Isabellah Andersson har medaljchanser. Hoppas Michel gör ett säkerhetshopp bara på runt 8meter så han får hoppa vidare innan han går ”all in” för 8,30. Med nuvarande flyt för svensk friidrott leder det annars till tre övertramp.
En sista sak. Det ironiseras friskt över Bullerbylaget och ringlekar på landslagssamlingarna även av mig. Folk som bloggar och tar kort på träningsarenan. Inom fotbollen bloggar de flesta känns det som utan att det påverkar deras prestationer. Det är en del av 2000-talets öppenhet. KFF:s Henrik Rydström är ett känt exempel som hanterar detta på ett bra sätt. Varför skulle det inte gälla Anton Asplund mfl. Jag kan inte säga att detta måste förbjudas. När det gäller ringlekar och samkväm är det inte alls min grej när det blir töntigt och krystat men jag respekterar att andra tycker det är kul och skapar en bra stämning. Inom friidrotten som är en individuell sport är det dock viktigt att respektera allas olikheter ännu mer än inom fotbollen. Man tävlar individuellt även om man är ett lag. För mycket måsten och ringlekar är inte bra för alla medan det för vissa säkert är kanon. Valfrihet om man vill sjunga ”joppedi joppeda” kring elden alltså eller lekar som tilltalar alla.
Nu klappar vi in den hårdaste tjej som finns Isabellah till en medalj!
/Slang
RSS för kommentarer
