Näste sommarpratare ut är sajtikonen Erik Emilsson som har varit med i matchen sedan 82:orna var lintottar. Erik är trots sin ringa ålder en rejält berest och erfaren löpare med många år i staterna bakom sig.
Reflektioner kring den amerikanska framgångsvågen på medel och långdistans
Det var mycket glädjande att bli tillfrågad av Micke om jag ville skriva en sommar krönika för SVM. När jag förstod att storheter och tillika fix stjärnor som Szacke, Kingis m.fl. skulle skriva blev stoltheten än större. Min första tanke och förhoppning var att skriva om något som om möjligt kunde öka SVM besökares perspektiv för friidrott i allmänhet och löpning i synnerhet? Efter en tids funderande föll mitt val på ett område som ligger mig varmt om hjärtat:
En övergripande analys och reflektion kring den dramatiska standardhöjningen i amerikansk manlig distanslöpning – fokus på 1500m och 5000m
Amerikansk löpning tidigt 2000-tal
När jag tillsammans med Philip Aagaard (aka Valpen) och Joakim Daun började på College i USA hösten 2001 hade Alan Webb samma år på Pre Classic i maj månad sprungit 1 mile på 3.53 min. Med detta eliminerade han Representanthus ledamoten Jim Ryuns legendariska high school rekord på 3.55 min. Webbs lopp sändes på Eurosport och det var minst sagt inspirerande att se 18 årige Webb komma i mål bara 5-6 sekunder bakom den store Hicham El Guerrouj. Webb slog rekordet på klassiska Hayward Field, arenan där Steve Prefontaine under tidigat 70-tal trollband studenterna på U of Oregon och Bill Bowerman lade grunden för det som 1972 kom att bli Nike Inc. Webb var nu det stora hoppet i amerikansk medeldistanslöpning.
Webb 3.53 – Pre Classic 2001
Året innan, dvs 2000, hade Gabe Jennings vunnit de amerikanska OS uttagningarna ”going away” på 3.35 min. Han lösgjorde sig från övriga fältet med ca 700m kvar och var som jag minns det lätt som en fjäder. Hans karakteristiskt korta steg trummade som aldrig förr. Hans skolkamrat på Stanford University, Michael Stember hade slutat trea på sin hemma plan i Sacramento, Kalifornien där OS uttagningarna hölls. Vill minnas att Stember sedermera klarade OS kval gränsen (3.36) på MAI galan senare den sommaren. Både Jennings och Stember kom att bli eliminerade i semifinalen i Sydney och i synnerhet Jennings verkade enormt besviken. Han uttryckte sig i något sammanhang sig om hur knäckt han blev av att se världseliten så långt framför sig. Efter Sydney blev Jennings sig aldrig lik igen och ägnade sig under de kommande åren bl.a. åt att cykla från Himalaya till Europa. Det är mot denna bakgrund kring 2000-02 som jag söker att finna delar av svaret till hur amerikansk distanslöpning kunnat gå från att producerat löpare som nådde ”nästan ända fram” (försök/semifinal på stora mästerskap) till att faktiskt vara med och slåss med Afrikanerna om medaljer i VM/OS. De fina 3.35 som Jennings producerade 2001 får idag begränsad uppmärksamhet och både 2010 och 2011 (så här långt) har fem amerikaner sprungit snabbare än 3.35 min. Det som kanske är ännu mer imponerande är att 11 man under 2010 sprang under 3.37.3 min. För att konstratera, år 2002 hade USA en man under 3.35 och ytterligare två under 3.38. Även på 5000m har utveckligen varit explosionsartad där USA under både 2009 och 2010 hade två man under 13.00 och 18 respektive 13 man under 13.30. År 2002 (vilket är det senaste året för vilket jag funnit data på iaaf.org) var Meb Keflezighi snabbast på 13.21 med ytterligare 7 man under 13.30. Således en förbättring av både topp och bredd på både medel och långdistans. Se nedan för en kort sammanställning av data från www.iaaf.org. Det var för mig mycket intressant att läsa rankingen och det är fascinerande att se hur mycket man gått fram på 1500m och 5000m, helt otroligt! Fanns tid och möjlighet skulle det vara intressant att göra en riktigt djupgående studie av vilka parametrar som drivit utvecklingen. Nedan presenterar jag på en lekmans vis två av dessa parametrar i form av projekt som jag tror haft en stor inverkan på att USA har utvecklas till att nu vara en av världens ledande löparnationer, både för män och kvinnor. En analys av den kvinnliga utvecklingen lämnas till en annan gång...Nämnas bör dock att utvecklingen hos amerikanska kvinnor varit stark, om möjligt i paritet med männen.
För att komplettera siffrorna ovan bör man komma ihåg att ovan nämnda Alan Webb år 2007 sprang 3.30.54 min och med det var världsledande. Vidare sprang Dathan Ritzenhein och Matt Tegenkamp under 2009 på 12.56 respektive 12.58 min. Att samtliga av dessa tre inte kom upp i dessa nivåer under 2010 beror på skador, tränar byten etc. Det är faktiskt helt otroligt att USA under de senaste två-tre åren haft fyra man under 13.00 min!! Ställer man detta i kontrast till resultatnivån för 8-10 år sedan kan min inte annat än beundras och fascineras över den starka utvecklingen.
Projekt 1: Nike Farm Team
För att återgå till Jennings och Stember m.fl. och apropå Stanford, det var just i hjärtat av Silicon Valley kring Stanfords campus som jag tror att del av förklaringen finns till den standardhöjning av amerikansk distanslöpning vi bevittnat under det senaste decenniet. Vin Lannana, huvudtränare på Stanford under ca 10 år fram till 2003, hade någon gång under 90-talets andra hälft med hjälp av bl.a. Frank Gagliano (fd huvudtränare på Georgetown och numera coach för New York/New Jersey track club) startatNike Farm Team för att bistå med ditintills bristande ”post-collegiate” support. Många ”halv-stjärnor” (jag tänker på Hauser bröderna – 28-låga -, Jon Riley – 13.15/20, Seneca Lassiter m.fl.) sprang för the Farm Team utan att man omedelbart lyckades nå den nivå som finns idag. De stöttades med deltidsjobb och boende runt Palo Alto området, ungefär 40min söder om San Francisco. Många andra löpare, såsom Daniel Lincoln och Bryan Berryhill, tränade i viss utsträckning med sina gamla collegegäng alternativt på egen hand. Även om man inte såg resultat direkt verkar det onekligen som att Lannana och ”Gags” hade en tydlig vision där de bästa bor och tränar tillsammans för bästa resultat. Visionen, som vi sett ovan, skulle komma att bära frukt först ytterligare några år senare.
Projekt 2: Run Team USA
Första gången jag kom till Mammoth Lakes var hösten 2002 tillsammans med mitt College team på UCLA. Det var andra gången på hög höjd efter ca 10 dagar med Philip Aagaard, Johanna Nilsson, Musse och Hanna, Risse, Skoog m.fl. i St Moritz sommaren 2001. Detta var första gången jag kom i kontakt med det relativt nystartade Run Team USA med bas i just Mammoth Lakes, beläget i Sierra Nevada bergen, på ca 2000möh 6 timmar norr om Los Angeles. Run Team USA hade vid tidpunkten ca 10 medlemmar och stöddes i samarbete med den lokala kommunen helt eller delvis av det Amerikanska friidrottsförbundet. Teamet bestod av bl.a. Meb Keflezighi (OS silver på marathon 2004), Deena Drossin (numera Kastor och OS brons på maran i Athen), Nick Rogers (ca 13.17), Ryan Shay (28-låga), Terrance Mahon (2.15) m.fl. Trots de vid tidpunkten (2002) ur ett globalt perspektiv blygsamma resultaten kände jag ganska tydligt att något stort var på gång. Jag imponerades av det brutala fokus som rådde hos Meb, Deena och de andra. Hård tröskel kombinerat med tid i gymmet nästan dagligen gjorde att inget tycktes lämnas åt slumpen. Att college cirkusen samtidigt visade en otrolig samling talanger med Dathan Ritzenhein, Alan Webb, Ryan Hall, Grant Robison, Daniel Lincoln, Chris Solinsky, Chris Lukezic m.fl. gjorde att man hade ännu större anledning att tro på en ljus framtid för amerikansk löpning. Vad som i mina ögon förenade alla duktiga löpare (detta gällde både Nike Farm Team, Mammoth Lakes och ledande college löpare) var deras simplistiska och okomplicerade inställning till löpningen. Viljan att träna hårt och mycket fanns samt en för mig sällan skådad hårdhet. Amerikanska löpare analyserade lite och var fokuserade på ”execution” varje dag och insåg värdet av kontinuitet i träningen. Att man sedermera kunde vara seg på tävling var av underordnad betydelse, tävlas gjordes det ofta och klagande existerade ej. Good things take time! Det fanns en vilja och underliggande tro på att man kunder ta upp kampen med Afrikanerna och det vi ser idag är delvis ett resultat av denna strävan.
Potentiella motargument
Delar av förklaringen till standardhöjningen kan säkerligen finnas bortom de initiativ jag nämner ovan, kanske i något så enkelt som det faktum att Bernard Lagat slutligen blev Amerikansk medborgare runt 2007/08 och helt sonika har kommit att visa vägen för yngre förmågor. Credit måste även ges till banbrytaren Alan Webb som på många sätt bröt ny mark för amerikanska distanslöpare och visade att världselit var en möjlighet. Hans 3.30 och 3.46 (milen) var något av ”äntligen” och hjälpte att delvis tysta de kritiker som hävdade att Webb var slut. Jag tror att Alan Webb har stora tider kvar i kroppen och kommer tillbaka bättre än någonsin.
Slutsats, reflektion och lärdomar
Nåväl, många parametrar spelar onekligen en roll i att förklara standardhöjningen i Amerikansk löpning. Jag har helt sonika på en lekmans vis sökt att sätta ord på delar av mina egna observationer. Ser fram emot att diskutera vidare med många av SVMs besökare!
De viktigaste lärdomarna för oss svenska löpare är i mina ögon följande:
- Var inte rädd för att tävla
- Det finns ingen perfekt uppladdning – det är bara att köra!
- Våga vila och inse att kontinuitet ibland är viktigare än fler mil och högre intensitet
Rörande Robert Levays intressanta krönika beundrar jag din sons inställning. Med hänvisning till punkt tre ovan hoppas jag att kroppen håller för en framgångsrik karriär som vuxen elit löpare, gärna på världsnivå.
Sommar hälsningar,
Erik
RSS för kommentarer
skriven av Robert Levay, August 09, 2011
-
- +0
-
-
skriven av Anders Kingstedt, August 10, 2011
/ DK
-
- +0
-
-
skriven av Erik Emilsson, August 11, 2011
-
- +0
-
-
skriven av Erik Emilsson, August 11, 2011
-
- +0
-
-
skriven av Robert Levay, August 11, 2011
-
- +0
-
-
skriven av slang, August 11, 2011
-
- +1
-
-
skriven av Robert Levay, August 11, 2011
Det sjuka är att svensk friidrott öppet motarbetar den som inte vill följa den svenska v'ägen, det har alla som läst denna gästbok kunnat se med egna ögon. Och det må vara hänt. MEN det helt sjuka blir att man med andra handen hyllar löpare i Adens grupp som uppenbarligen tränar helt MOTSATT mot svensk friidrott. Dubbla standards eller hyckleri kallas detta!
-
- +0
-
-
skriven av Ski, August 12, 2011
-
- +0
-
-
skriven av Jorma Järvinen, August 12, 2011
Därmed inte sagt att det inte går att träna hårdare men bara det att med potentiell skaderisk så bör man titta på detta individuellt.
Även inom skidåkningen kan man väl nämna att Gunde Svan var exceptionell och förmodligen tack vare att alla trodde att de behövde träna som honom efteråt så kostade det Sverige ett par generationer av skidåkare.
Sedan vad gäller nivåer inom löpning och skidåkning så går det inte att jämföra då konkurrens situationen inom långdistanslöpningen är betydligt tuffare då ju sporten är mer utbredd.
-
- +0
-
-
skriven av Tomas Strandberg, August 12, 2011
Trist att höra att Robert/Willie känner sig motarbetade på vissa håll. Ni är välkomna till Malmö. Här har vi aldrig sagt nej till ambitiösa talanger, och lycka till ikväll!
-
- +0
-
-
skriven av Robert Levay, August 12, 2011
-
- +0
-
-
