Näste sommarpratare ut är ingen mindre än den excentriske och mytomspunne doktorn och"less is more löparkungen" Nils Henrik Persson som förutom att han slagit Stellan Bengtsson i pingis är fader till bland annat bloggkungen Max Henrik.
Sommar med Nils Henrik
Med viss stolthet accepterade jag nästan omgående erbjudandet om att leverera lite sommarprat i skriftlig form. Att få formulera sig fritt kring ett livsintresse och med fokus på sig själv är ju lockande, i alla fall ända tills man ska sätta sig vid datorn och försöka få fram något läsvärt. Med erbjudandet kom en önskan från Slang, eller Micke Larsson som jag kallar honom, att ge bakgrunden till min maratontid på 2.32.27 och något om en polemik i Springtime med Kjell Erik Ståhl angående hjärtarytmi. Den som bara vill läsa om det senare kan hoppa direkt till sista stycket.
Jag är född 1945 (ja, även 40-talister kollar SVM, särskilt när äldste sonen har bloggat). Äldste sonen är född 1970 och döpt till Max med tillnamnet Henrik men absolut inte Anja.
När jag växte upp på 50-talet ansågs det farligt för barn att springa långt och de enda tävlingar som erbjöds i skolan var på 60 m – och jag var långt ifrån bäst. Den sommaren jag fyllde 15 ordnade Laholms IF ett lopp för ungdomar på 1500 m. Vi var tre som startade, svart kolstybb och lånade spikskor. En blev efter direkt och en försvann iväg. Honom kom jag ikapp efter två varv och jag var i klar ledning när jag spurtade mot mål, trodde jag. Då ringde klockan för sista varvet och det var bara att fortsätta springa. Jag kom i mål på 4.42 och tappade nog ingenting på slutvarvet. Lärdomen var att jag orkade mer än jag trodde. Någon direkt träning blev det aldrig men jag sprang enstaka ban- och terränglopp, alltid med efterföljande svår träningsvärk. Bästa tiden på 1500 m blev nog inte bättre än 4.17 vid 17 års ålder.
I gymnasiet i Halmstad hade vi de sista åren en idrottsklass. Nej, inte något FIG utan en entusiastisk gymnastiklärare som ordnade gemensam träning två eftermiddagar i veckan. För att ändå hinna med läxarbete fick vi ledigt en av veckans gymnastiktimmar, fast dem ville man ju oftast inte missa. Läraren hette Lennart Hallgren och hade SM-meriter i stående längd. Bland deltagarna fanns sådana storheter som kanotisten Rolf Pettersson som vann OS-guld 1964 och Bengan Johansson som spelade handboll (och tennis) och som vann sina största framgångar senare som ansvarig för handbollslandslaget. Denna träning två gånger i veckan, ja kanske lite mer för några av oss, räckte för att vi skulle få ihop ett lag som vann Dagbladsstafettens ungdomsklass på Stockholms Stadion.
Jag kvalificerade mig aldrig för deltagande i Skolungdomens. När jag försökte öka träningen kom långdragna förkylningar. Hallgren skickade mig till doktorn och vidare till en privat allergimottagning i Helsingborg. Efter 12 stick i underarmarna fick jag besked att jag var allergisk mot husdamm, mögel och hönsfjäder. Fortsatt ansträngande löpning skulle kunna göra att jag skulle få astma. Jag slutade inte springa helt, men det blev inte heller någon satsning på löpning. Mitt intyg om allergi drog jag nytta av så att jag blev malaj i lumpen och fick förtur till studentrum i Lund. Trots malajstatus blev jag tvåa på regementsmästerskapen på 1500 m.
Under studietiden i Lund sprang jag sporadiskt, kanske 5-10 km någon gång per vecka. År 1969 deltog min äldre bror i Lugimaran och jag cyklade bredvid – min första kontakt med maraton. Året efter beslöt jag ställa upp och utan att minnas direkt så ökade jag väl träningen något. Jag vet i alla fall att jag vid två tillfällen sprang så långt som två mil som förberedelse. Före loppet var det obligatorisk läkarundersökning - ett meningslöst lyssnade med stetoskop på bröstet, men inga frågor om hur mycket man tränat. Sluttiden blev 3.13.27 varav de sista fem km tog så nära 35 min. Max var då tre månader gammal och åkte med i följebil – hans första kontakt med en mara. Strax före loppet hade jag läst en artikel i Läkartidningen om att man vid långvarig hård ansträngning inte dör direkt utan man svimmar först - och med detta i huvudet fortsatte jag trots tilltagande utmattning. Cirka 100 m från mål vek jag av på en avtagsväg och funktionärer och kompisar fick ropa mig rätt. Efter målgång minns jag inget och på kvällen var jag allmänt mörbultad och hade ont i ena knäet. Knäbesvären satt i i flera månader och den slutsats jag drog var att maratonsträckan var alldeles för lång för min kropp. Den slutsats jag skulle ha dragit var förstås att man ska ha tränat betydligt mer än vad jag hade gjort. Vann loppet gjorde en knappt 20-årig Carl Magnus Berg på 2.48, senare svensk mästare och ännu senare en löparlegend i Malmö.
Max fick snart två syskon, jag slutförde läkarutbildningen och familjen flyttade 1974 till Falun där jag blev underläkare på kirurgen. Det var mycket jourer, mycket att lära och många arbetstimmar i veckan. Så mycket löpning kunde det inte bli men eftersom det var mitt enda fritidsintresse så såg jag till att jag kom ut på en runda på 5-10 km en gång i veckan eller åtminstone var 10:e dag. Bland gamla papper och diplom som jag gått igenom inför detta opus hittade jag att jag 1976 sprang Träflasklöpet, 25 km på 1.49. Så lite löpare var jag nog hela tiden.
Den store NHP på språng.
Efter att jag 1978 blivit ”specialist i kirurgi” flyttade vi till Malmö för s.k. lasarettsläkarutbildning – ytterligare specialisering, mer jourer och, lite vid sidan om, en doktorsavhandling. Kort sagt en tidskrävande yrkeskarriär och samtidigt tre barn i förskole/skol-åldern och heltidsarbetande hustru. Ev. löpning fick pressas in, oftast korta snabba rundor. Jag har sparat mina almanackor från 1979 och framåt och inför denna skrivning kollat åren 79-85. Från 1979 finns endast sporadiska anteckningar som indikerar att jag kunde springa 4 km i 3.50-fart och att jag på sommaren vid ett tillfälle sprang 10 km (?) på 36 min. I augusti sprang jag Laholmsloppet som då ska ha varit 16,5 km och fick tiden 67.48.
Efterhand blev barnen äldre, Max fyllde 10 år och började med friidrott i Heleneholms IF. På så sätt fick också jag kontakt med klubben och den sektion som organiserade långlöpande motionärer. För min del blev det ett lyft att få kontakt med likasinnade och kunna hänga med på gemensamma träningar. Tiden på Laholmsloppet förbättrades till 63.48 och under hösten finns allt fler anteckningar om träning, upp till 61 km på en vecka varav ett pass med klubben på 20 x 400! I november deltog jag i MFK-lunken, Malmö Frisksportarklubbs ”lopp” från Malmö till deras klubbstuga på Romeleåsen, enligt min notering 38 km på tiden 2.32. Även om Max bestämt säger att det inte kan ha varit så långt så började jag inse att maraton kanske ändå var något för mig.
Åren 81 – 84 skrev jag ner all träning och alla lopp. Första året kom jag upp i ett snitt på 36 km, sedan 51, 52 resp. 45 km/vecka. Det mesta var korta pass i relativt hög fart, t ex bort till Kroksbäck och där ett par varv på kullarna och hem igen; 4 km hård träning. Enstaka långpass har också registrerats, upp till 30 km. Ibland kunde jag hänga med Tommy Persson på det ena av hans två dagspass och på tisdagskvällarna var klubbens elitlöpare med på 18-km-rundan; Tommy P, Johnny Kroon, CM Berg m fl.
Stockholm Marathon gick 1981 i augusti och det var dags för mig att gå under tre timmar. Första halvan gick fint på 1.25, men jag tog helt slut och kämpade mig i mål på 3.21. Då var det betydligt roligare för min fru Eva som i jämställdhetens namn börjat springa och nu gjorde debut på maraton, ja hennes första tävling överhuvudtaget och första gången hon hade en nummerlapp på sig. Efter att ha överstått problem med illamående gick hon i mål på ett fullsatt Stadion under ett öronbedövande jubel – samtidigt med Ingemar Johansson. För min egen del avslutades säsongen med 2.25 på MFK-lunken och jag började åter tro på maraton under tre timmar.
Vinterträningen gick bra och i april 1982 sprang jag MFK-maran i Malmö på 2.52. Jag trodde nog jag skulle kunna förbättra tiden något i Stockholm Marathon som nu flyttats till början av juni. Det var det året det var extremt varmt och rekord var inte att tänka på. Jag sprang klokt på 2.55 och eftersom många fick bryta blev placeringen så bra som 181. En julivecka satte jag mängdrekord på 92 km – det var vid Team Önos Jogg i Åhus med tävlingar 6 dagar med en vilodag i mitten - då jag enligt anteckningarna joggade 13 km. Den 7/9 sprang jag 5000 m bana på 15.30 (men det räknas inte enligt Max eftersom det bara var sektionsmästerskap och manuell tidtagning). Det var i vilket fall en bra grund för att springa maraton nästföljande söndag.
Vid Malmö Marathon den 12/9 1982 kom mitt ”genombrott”. Jag hade börjat skriva lite artiklar med löparråd i Sydsvenskan och bl. a. förklarat ”att man före ett maratonlopp bör göra en realistisk bedömning av sin kapacitet och sedan planera tidsschemat efter den beräknade sluttiden och akta sig för att dra iväg i för högt utgångstempo.” Men det är varken lätt eller alltid så kul att leva som man lär. Något 100-tal meter efter start upptäckte jag att jag blivit alldeles ensam. Jag hade att välja mellan att gå ifatt framförvarande klunga eller vänta in den efterföljande. Jag valde att gå framåt vilket innebar att första milen gick på 34.30 istället för mina beräknade 37-38. Men denna gång höll det och jag gick i mål på 2.33.14, blev 9:a och fick en prischeck på 1000 kr! Ett par veckor senare sprang jag 10 000 m bana på 32.10, tvåa efter Dan Glans som nog varvade mig två gånger. Revansch fick jag året efter vid Malmö Marathon då han sackade med en dryg mil kvar och jag gick förbi även om tiden inte blev bättre än 2.37.
Nu gällde det att gå under 2.30. London Marathon 1983 var tidigt ”utsålt”, men den legendariske Kent Andersson ordnade så att jag och två klubbkamrater, Anders Olofsson och Hynek Svoboda, fick starta som Sveriges B-landslag. De båda andra skötte sig och sprang på ungefär 2.22 resp. 2.25, men jag klarade inte min målsättning utan kom i mål på 2.32.29. Det har förblivit min bästa maratontid – och familjens, åtminstone än så länge - jag har ju flera barnbarn. Jag låg länge i en grupp med Grete Waitz och vi passerade 3 mil på 1.45, men sen ökade hon medan jag sackade något. Dagen efter hade The Sun på sin förstasida en bild på en klunga med Grete, mig och några fler med den fina undertexten ”Some of the front runners showing the way in the marathon”.
Nästa tillfälle att gå under 2.30 var vid Stockholm Marathon i juni. Jag hade då sprungit en halvmara i Malmö på 1.11 och därmed kvalificerat mig för senior-SM i Stockholm. Det var en fantastisk känsla att ha börjat tävla som veteran och sedan hamna i så fint sällskap. Jag fick byta om inne på stadion med alla elitlöparna och stå i första startgrupp. Vädret var perfekt och många rekord skulle slås, dock inte mitt. Det fina sällskapet steg mig åt huvudet och jag for iväg den fösta km på 2.59, två km passerades på 6.08 och den första milen på 33.05. Redan då förstod jag att loppet var kört men den riktiga tröttheten kom inte förrän på den tredje milen och särskilt då jag passerades av en klunga innehållande en sämre, men klokare klubbkamrat. Jag kan fortfarande för mitt inre höra hur han skrek något om att ”det är nu loppet börjar”. Han kom in strax under 2.30 medan jag stapplade in på 2.36.24 (således alldeles före min sommarpratarkollega Jåfs).
Åren efter gjorde jag flera fruktlösa försök att gå under 2.30 men tog alltid slut. Sammanlagt har jag sprungit 18 maratonlopp och aldrig brutit, men nästan alltid mått uselt de första timmarna efteråt. Sämsta tiden är på 3.24 från New York Marathon 1985 men det får bli en egen historia. Senaste (sista?) loppet sprang jag i Berlin 1996 på ganska exakt tre timmar och fick då stryk av Max. Halvmaror passade mig bättre med 1.10.14 som bäst mellan Malmö och Lund. Ändå är kanske två tider runt 1.10.40 i Lejonloppet i Varberg en än bättre prestation – en inte helt platt rundbana.
Nog om mig och min löparkarriär. Jag nämnde att jag skrev lite artiklar i Sydsvenskan och även i en del andra publikationer. Det var tydligt att det var min kombination av att vara läkare och löpare som gjorde att mina synpunkter efterfrågades. Men kanske är det som en kollega till mig påpekade: Den som bland löpare är känd för att han är läkare och bland läkare är känd för att han är löpare – han är förmodligen inte särskilt bra på något av det.
Polemiken i Springtime med Kjell Erik Ståhl orsakades av att han i en intervju förklarat några dåliga tider och brutna lopp med att hjärtat slagit i otakt och att blodet gått baklänges i ådrorna. Det senare behöver man inte vara medicinskt skolad för att inse det orimliga i och det krävde egentligen ingen kommentar. Det jag såg som ett problem var att hjärtproblem i samband med löpning hanterades på ett legärt sätt. Kjell Erik hade förstås tillgång till kardiologisk expertis och han hade förmodligen fått klartecken att fortsätta springa. Man ska dock ha klart för sig att metoderna för hjärtundersökning förbättras hela tiden och idag kan man upptäcka saker som inte visade sig med de metoder som då stod till buds. Och även om man vid en noggrann undersökning idag inte hittar någon riskfaktor så måste man ta upplevda hjärtproblem på allvar. Löpning är härligt men kan som vi alla vet i enstaka fall orsaka plötslig död.
Nästa sommar, om jag får chansen igen, ska jag skriva om hur det är att fortsätta springa hela livet och jag bifogar redan nu en bild från ett lopp strax söder om Granada nu i juni.
NHP som sig bör högst på pallen
RSS för kommentarer
skriven av SA, July 30, 2011
-
- +0
-
-
