Näste i raden av sommarpratare är Sveriges sannolikt mest välkände och "meste" löpare Anders Szalkai. Förr i tiden ansågs Anders vara en rebell medan han idag är dyrkad av hela FG Sverige. Han har snittat 16k per dag sedan 1983 och är en levande löparlegend.
Sommar med Szalkai
För ungefär 30 år sedan hade jag inga som helst tankar på att min svårighetsgradshöjning på min lilla löprunda i Fjärestad skulle kunna bli ett allmänt diskussionsämne inom motionslöpningen och nästintill en trend. Jag pratar om barfota löpning. För att göra rundan, på mestadels grusvägsunderlag, lite tuffare och lite mer utmanande sprang jag den barfota. Ingen jätterunda, runt 400 m, men den blev rätt tuff allmänt när fötterna skulle ta sig an stora, små och framförallt en del vassa stenar. Lika lite som jag kunde förutse att det skulle komma en barfota trend, lika lite kunde jag förutse att hela mitt liv senare skulle komma att bygga på just min löpning.
Det kan ju låta lite tragiskt att hela ens liv är uppbyggt av löpning, men med det facit jag har av mitt liv hittills så är det ett faktum oavsett om det är tragiskt eller inte….
- Men jag kan lugnt säga att löpningen både gett mig vänner och upplevelser som berikat hela mitt liv.
Tillfrågad av ”Slang” att skriva en liten sommarpratartext här på SVM, funderade jag lite hur jag skulle lägga upp texten. Vad ska man berätta, eller snarare vad ska man inte berätta? Jag är en passiv SVM gillare, som faktiskt med nöje läser alla inlägg om träning och givetvis alla andra inlägg också. Att ge mig in i diskussionerna har jag dock bestämt mig för att låta bli…även om det ibland är frestande att kasta sig in..
När jag sprang min ”barfotarunda” hade jag inte börjat med löpning ännu, men tydligen hade jag ändå ett intresse för sporten, för jag antar att det inte är så många barn som idag spontant hittar på en runda som ska springas i intervallform barfota.
När jag var 13 år startade jag min löpning på riktigt, och några veckor efter starten finns alla pass fram till idag dokumentarade… Lite sjuk är det ju, men rätt kul också.
– Inte lika detaljerat idag, som då, men fortfarande rullar km siffrorna in i boken. Denna sommar var jag faktiskt hemma hos mor i ”barndomens” Fjärestad utanför Helsingborg, och det var nostalgiskt att kolla i böckerna från 1983-1984. Kan konstatera att gruppen och tränaren helt klart var det avgörande för att mitt senare liv kom att handla om löpning. Givetvis även en stor dos av egen vilja, men när man läser dagboken så kan man konstatera att alla i gruppen var med och nämnda och att de onekligen hade stor betydelse i träningen. Stor betydelse för mig verkade det även vara att vara långt fram i gruppen och att ha koll på alla andra. Jag ville vara snabbast, men just att vara snabbast på träningen och att lägga fokus på ”andra” kom jag att omvärdera senare i livet. (Se nederst i artikeln för exklusiva utdrag ur Anders träningsdagböcker)
Hur som helst var det riktigt kul att gå till träningen och springa sig trött.
Att skapa ”gruppen”, trots att löpning är en ”ensamsport”, tror jag skulle var nyckeln till fler ungdomar skulle hitta till löpningen. Sen är det ju avgörande att gruppen tillåts träna löpning! Ibland upplever jag det som att många friidrottsklubbar inte tycker man ska springa ”längre”, utan all fokus ligger på teknik. Visst har alla nytta av teknik, även blivande långlöpare, men samtidigt tror jag ibland man skrämmer bort de som tilltalas av att bli trötta och köra lite tuffare.
Hur tränade vi då, jo jag kan konstatera att vi tränade tufft!
Visst drömde jag om att bli en riktigt bra löpare, men jag tänkte inte direkt långsiktigt.
Rätt eller fel, men jag tror att om jag tränat för långsiktiga resultat hade jag tröttnat, och jag tror inte att jag kunnat bli bättre löpare än vad jag blev!
Vi körde inte lugn distans och sprint, vi körde snabb distans och tuffa intervaller. Vi körde helt enkelt det vi tyckte var kul och det som gav resultat där och då. En bra löpgrund fick vi ju även via att vi oftast hade volym i uppvärmning och på passen allmänt. Men det var sällan vi hade lugna distanspass tillsammans.
- Samtidigt ska sägas att min tränare, Alf ”Affe” Nilsson tänkte lite längre. Han smög in både grund och löpteknik. Just att som tränare ”smyga” in långsiktigheten tror jag är en nyckel till senare framgångar.Affe jobbade framförallt med min löpteknik. Inte så att vi pratade pose, eller framfotslöpning utan mer att han jobbade på att jag helt enkelt skulle springa effektivare och med mindre energiåtgång utifrån min kroppsliga anatomi. – Just detta förespråkar jag också själv idag. För mig finns inga mallar gällande löpteknik. Jag tror inte på pose, eller andra begrepp. Jag tror på löpskolning som löpstyrketräning, och för en bra kroppshållningsträning. – Men jag tror inte det finns någon mall som passar alla löpare!!
– Jag har ju haft förmånen att under min vuxna del av ”min löparkarriär” träffat och tränat med många riktigt, riktigt bra löpare, och jag kan med säkerhet säga att flera av dessa bara sprang utan att tänka på HUR dom sprang. Vissa sprang säkert ”perfekt” utan att det såg perfekt ut, och vissa sprang stilenligt med ”rätt isättning” utan att veta om det. Löpning slipar löparen, och små justeringar kan göra mycket. Men inte en teknik för alla!!
För mig var det dock stora justeringar i början, och trots att jag fortfarande ”vevar” med armarna när jag springer körde Affe många specialpass för att få ihop min löpning. Myten om att han band ihop mina armar på vissa intervallpass stämmer. Det var tufft kan jag säga….Svårt att hänga med utan armar. Men bra att känna att det inte bara är benen som påverkar löpningen. Mina armar behövs i min löpning, och samma tror jag gäller för andra löpare. Deras fotisättning eller något annat kanske måste vara på ett sätt för att helheten ska funka, och kanske inte enligt mallen!
Hur som helst kom resultaten och jag var bland de bästa i landet ganska snabbt. Men ganska lång ifrån att vara bäst på riktigt. Jag hade och har inte riktigt den grundtalang fysiskt i ren löpning som behövdes för att vara bäst och som hade behövts för att bli riktigt bra med världsliga mått.
Vad är talang? Oftast när man pratar om talang i löpning handlar det om den ”rena löpförmågan”.
Att med lätthet kunna springa fort naturligt, och där tiderna i början kommer utan större träningsinsats. Jag såg faktiskt precis på webben med stor glädje en riktig talang, Rogestedt, vinna semifinalen på 800 m i junior EM. Den grundtalangen som han har var jag långt, långt ifrån.
En annan talang och legend som redan är nämnd här på SVM-sommarpratet, Morgan Tollofsén, hade jag förmånen att under några juniorsammandragningar få träna med. Minns speciellt första intervallpasset som jag fick vara med på. Jag hade tidigare på våren tagit ett junior terräng-SM guld dagarna efter jag fyllde 18 år, och som en parates här i texten hade jag belönats av min klubb med en bil från en bilhandlare i klubben och ett bensinkort på klubbkassan. Stort för en 18 åring då! Bilen gick varm i löpar Sverige.
- Hur som helst åter till passet som jag skulle få vara med på. Progressiva 1000 m intervaller, med vilan baserad på Morgans återhämtning. Tanken vara att gå från runt 2.55 ner till 2.40 över 8 intervaller. Jag hängde på första och det kändes hyfsat, men jag fick jobba på. Inledande tusingen på 2.54. Vi vände runt och Morgans tränare då, Yngve Nilsson, gick fram och kollade in Morgans puls och tyvärr för mig blev det start DIREKT….Så efter vår inledande ”2.54” fick jag alltså dryga 10 sekunders vila. Sen kan jag säga att jag inte direkt var med längre, även om jag kämpade på hyfsat några till. Morgon gick som planerat och avslutade sista på 2.38; och inga vilor var direkt långa. En hyfsad grundtalang. Hur mycket jag än tränat i mitt liv, hade jag aldrig fixat passet. (mer om Morgan finns i SVM arkivet)
Klassisk bild från TSM i Värnamo 1988 som vanns av Szacke.
Åter till begreppet talang som för mig infattar många parametrar. - En stor del är givetvis den fysiska gåva för löpning man fått, och de som säger att vem som helst genom träning kan bli bland de bästa i världen tycker och tror jag är fel ute. Utan bra eller helst riktigt bra grundtalang kan man inte bli bäst i världen i löpning, men man kan dock komma långt genom att utveckla den talang man har genom att optimera sin träning.
– Och just att optimera min egen träning genom åren utifrån mina egna förutsättningar är det jag är mest nöjd med under min karriär. Om man ser mina årsbästa på maraton under ”mina 10 år som svensk elitlöpare” så tycker jag det talar för att jag gjorde ett hyfsat upplägg träningsmässigt.
- Det finns inget år där årsbästat var uppe över 2.20.
Så här ser 10 års perioden ut i siffror:
1993: 2.19.50 i ”riktiga debutloppet” i Frankfurt.
1994: 2.16.02 i Sthlm som 2.a i loppet.
1995: 2.17.42 i London. Ett ”mellanår” där jag bittert missade VM. (övriga lopp på 2.17.43 & 2.18.52)
1996: 2.15.33 i Houston. Kom med i OS. (även 2.15 i Sthlm)
1997: 2.14.45 i Berlin.
1998: 2.16.33 i Stockholm. Kom 2:a igen; ett lopp jag skulle vunnit med bättre upplägg! Negativ split!
1999: 2.13.19 i London.
2000: 2.14.04 i Carpi.
2001: 2.12.43 i Austin.
Hur jag kom in på maran, vet ni ju redan via ett vykort som figurerar här på SVM. Otroligt att Max-Anja hade kvar detta…
-I början av vuxenkarriären hade jag stöd av tränaren Ulf Kalin i Spåret, men efterhand blev det mer och mer att jag styrde min träning helt själv. Gruppen hade precis som i ungdomsåren stor betydelse. Det var kul, men tufft att gå på våra gemensamma pass. (Lovar återkomma med en bra film från ett klassiskt Spårvägen pass)
Vad gjorde jag rätt? Jo jag lärde mig efterhand att anpassa min träning efter just mig själv och se helheten i träningen och inte bara enskilda pass.
Jag tror inte det är så enkelt som att träna så hårt som möjligt rakt av, utan det handlar att träna så hårt som möjligt anpassat till den egna personliga löparprofilen.
– Och just dessa anpassningar, har jag genom åren lärt mig, är väldigt individuella.
Många av mina träningskompisar har bitvis kört för hårt utifrån sina förutsättningar. Träningskompisarna har ”krossat mig” på träning, men samtidigt har de bränt ut sig och inte tillgodogjort sig den träningen. – Det blir lite som att dessa löpare tränat och bränt för kråkorna, om syftet var att utveckla sig för att tävla som bäst. Om syftet vara att träna hårdas möjligt fysiskt och göra kanonpass på träning, ja då tränade dessa löpare givetvis rätt….och jag fel.
Löpare jag pratat med ”efterkarriären” intygar just detta, att de helt enkelt drev på träningen för hårt utifrån läget de var i löpmässigt. Samtidigt ska ju löpning vara kul, och att springa tuff är eller var i alla för mig på något konstigt vis kul!
Min styrka i delmomenten i löparen var ändå träningstålighet. Jag kunde träna ganska tufft utan att bli skadad. Ett lika viktigt delmoment som grundtalangen. Utan att klara träna tufft blir man aldrig riktigt bra hur mycket ren grundtalang man än har inom sig.
Nästa delmoment jag var bra på, var viljan eller huvudet. - Viljan att bli så bra som möjligt, och i den viljan ingår att prioritera denna önskan framför allt annat. Verkligen våga satsa fullt ut på löpningen.
Sen hade (har tyvärr försvunnit nu..) jag en bra förmåga att kunna plocka ut det jag hade inom mig. Helt enkelt förmågan att låta mig bli riktigt trött och ändå fortsätta springa utan att ”klappa.
Och sist men absolut inte minst hade jag stor glädje i att få springa. Jag tröttnade inte, utan hade kvar glädjen genom löpningen. Många talanger försvinner ju tyvärr för att glädjen försvinner på vägen.
– Vad hade jag inte? Förmågan att kunna springa med mjölksyra. Lite för dålig grundsnabbhet.
Tror jag dessa parametrar skulle kunna blivit bättre med annan träning i ungdomsåren eller annan träning under vuxenkarriären?
Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag tror jag plockade ut det jag hade! Vi la en bra grund med tuff men rolig träning som ung, och sen som vuxen lärde jag mig balansera helheten på ett hyfsat sätt.
Men jag ska inte slå mig för bröstet och säga att jag gjort allt rätt. Det finns många enskilda pass och träningsperioder man borde gjort annorlunda när man hade facit i hand efteråt. Men utan ”minor” i träningsväg hade jag inte kunnat utforska träningen så som jag faktiskt tycker jag gjort genom åren!
Som helhet är jag riktigt nöjd, men ibland kan jag känna mig lite missnöjd med mina framträdanden på internationellt mästerskap. I mästerskapen fick jag aldrig till det. Inte så at jag påstår att jag skulle plockat medaljer, men om jag sprungit på topp av min förmåga i något av mina 5 mästerskap (1 OS, 2 VM, 2 EM) så tror jag att jag med tanke på maratonsträckans karaktär i mästerskapen att jag skulle kunnat komma hyfsat bra placerad vid något tillfälle. Men det är mycket som ska stämma på maran, och onekligen lyckades jag inte få det att stämma.
Löpning är enkelt och rakt, men ändå ganska svårt och komplext. Det är en av många tjusningar med löpningen!! Mina vägval i träningen, i den mentala laddningen och vägvalen utanför löpningen inför mästerskapen var inte tillräckligt bra.
- För att ha med ett litet utdrag (som passar in på SVM…) i vägar jag valde som kanske inte var helt rätt, tar jag ut EM året 1998. Jag hade under hösten 97 satsat ganska mycket på mängd under en period och under 1998 speedade jag upp enligt min plan och jag var faktiskt utifrån mina förhållanden riktigt ”snabb” och uthållig samtidigt. Några dagar efter ett ”långpass” på Gotland via Östergarn Marathon på 2.24 sprang jag 1500m på 3.59. Jag sprang just denna 1500-ing för att visa att jag kunde om jag ville springa under 4.00. - Ingen tid att tala om på 1500m, men med långpass över 42,2km på 2.24 som kombination blir det hyfsat. Sen rullade det på mot EM i Budapest som slutmål för säsongen. Ett led i formtoppningen mot EM var SM på bana, där jag sprang först 10 km på fredagen och trots att jag ”bröt” fick jag till en sub 30; 29.59.64!! Brytning hängde ihop med att jag överskattade mig lite i början samtidigt som min antagonist Bjarne Thysell knäckte mig genom en för mig för tuff öppning.
Efter runt under 28.30 tempo på första två km släppte jag och tappade ”allt”, så jag stannade till en kort stund och tänkte att nu lägger jag ner. Men min syster hade åkt in till Stadion för att kolla och hon pushade från läktaren att inte ge upp. -Så gående i kurvan kom sen klungan och då hoppade jag in där och minns att jag sen hade ett bekvämt lopp (efter mina 10-15 sekunders vila) i ryggen på legenden Martin Söderberg.
Vid klockringningen insåg jag att en sub 64 skulle få in mig under för mig magiska 30, så då tackade jag Martin för hjälpen och fixade mina sub 30 med en några tiondelar!! I ett perfekt jämn farts lopp från start, tror jag med säkerhet att jag hade ner mot 29.10-29.20 i kroppen. Men det man inte gjort på tävling har man inte gjort!!
- SM helgen rullade på och jag gjorde ett ok 5000m efter en hyfsad utgång i lördagsnatten kvällen innan. 14.29 och en SPURTSEGER mot Snipen Källmén. Vilket inte var illa för mig.
Sen kommer vi till det vägval jag inte borde gjort. Istället för att sen fokusera på min träning mot EM maran som jag hade tänkt blev jag lite triggad av banflytet och åkte ner till Växjö för att persa på 3000m och slå Zigge på bana. Visst persade jag och visst slog jag Zigge. Zigge klev av…
Här borde jag tränat istället och framförallt borde jag åkt hem till Stockholm som planerat efter loppet. Men så blev det inte. Ryktet gick att Niklas ”Barbro” Thorell skulle ha fest i Malmö. Så istället för att ta bilen mot Sthlm blev det färd i mörkt ösregn till Malmö. Jag kan inte ångra festen, för den var legendarisk. Alla som var med vet! Festen hade allt och lite till….Men det får någon annan berätta om.
Hur som helst sabbade ju festen egentligen inget direkt då jag inte var inblandad i några av de värre skandalscenerna, men givetvis kom det en förkylning och efter denna förkylning var allt ”löpflyt” som bortblåst. Hittade inte rätt igen och fick slita runt på EM utan något som helst flyt. De som har sprungit maran vet hur det känns när man jobbar mot flytet. Kämpa hela vägen i 42195m är en lång plåga.
2.17 var kanske inte så illa, men…om…. Sen kan jag inte veta om formen dalat även utan förkylningen. Oftast är man som känsligast när man är i form. Så det går inte veta, och det går framförallt inte ångra!
Annars kan jag väl säga att jag ibland hade lite dåligt rykte att inte vara helt seriös i vissa kretsar, men över en helhet var jag riktigt hängiven och seriös i min löpning och jag tror på fullt allvar att jag behövde vissa ventiler i min löparvardag. Glädjen måste finnas för att prestera! Sen kanske jag i min gärning idag som ”tränarguru åt massan” i gengäld har lite för bra rykte. Så det jämnar nog ut sig.
Oj, det blev visst ett långt sommarprat i skrift… så upptågen med Max-Anja och Slang får det bli en annan gång.
- Avslutar med att bifoga en kort aktuell träningsstatusfilm inför SVMM på 1000 m i höst.
Tyvärr är status inte bättre än 2.56.7…så nu gäller det att optimera träningen igen!!
Tusingen genomfördes i barndomsklubben IS Göta´s interna klubbmästerskap över sträckan. Ruskväder ute, så lägligt blev passet i inomhushallen som ni kan läsa lite om i bilderna från dagboken -84!
Notera dock att varvet idag är 180 m mot 140m på ”min tid”. Notera också att vi hade träningssällskap av en snabb kille!
Ses på SVMM!!
//Szalkai
Utdrag frånTräningsdagböcker från 1984 sid 1-4.
RSS för kommentarer
skriven av Fredrik Swahn, July 26, 2011
-
- +0
-
-
skriven av Cédric Schwartzler, July 28, 2011
-
- +0
-
-
skriven av Robert Levay, July 28, 2011
Kan det möjligen,möjligen vara så att det är din eller som har gjort att du har, som du själv uttrycker det, "Lite för dålig grundsnabbhet"?
-
- +1
-
-
skriven av Robert Levay, July 28, 2011
-
- +0
-
-
skriven av Anders Szalkai, July 31, 2011
kul att ni orkade läsa hela texten, och att det gav lite input.
Till Robert;
- Grattis att vidarebefodra till "Wille". 3.58 är grymt bra!! Gällande talang så tror jag du missförstod att jag påstod att talang var att springa fort med lätthet. Jag menade mer att det allmänt när man pratar talang;syftar man på "med lätthet kunna springa fort naturligt, och där tiderna i början kommer utan större träningsinsats". Jag tycker talang mer komplext än så. Jag tror man behöver många fler parameterar för att bli riktigt bra. Tex att ha förmågan att tåla tuff träning. Dock tror jag också tyvärr att det är svårt att bli riktigt bra om du inte har en viss fysisk grundtalang att utgå från. Just min egen gruntalang tror jag var lite för "dålig" för att blir riktigt bra och jag tror inte jag kunnat påverka den speciellt genom att träna annorlunda än jag gjort. Tycker du verkar ha många bra och intressanta åsikter om träning, och om Wille trivs med träningsupplägget så tror jag absolut att ni lägger en bra grund för bevisat bra resultat här och nu, men framförallt en grund för framtiden.
Kört hårt alla!
//ASZ
-
- +0
-
-
skriven av Robert Levay, July 31, 2011
Vad gäller Wille så gillar han inte alls tuffa intervaller så långa lugna lugna rundor och snabba sprintlopp råkar vara både vad vi anser vara bäst och vad vi anser vara roligast:) Just nu har han köpt moped så den kommer nog att vara roligare än löpning ett bra tag, haha. Han fyller ju snart 15.
Det är alltid kul att se dig och läsa din blogg, mycket inspirerande att du har levt så kompromisslöst i din passion!
-
- +0
-
-
