Näste sommarpratare ut är ingen mindre än Robert Levay. Mannen som vågar trotsa löparetablissemanget och ofta rör upp känslor i gästboken genom sina väl formulerade tankar kring träning.
När jag berättade för Wille att jag hade blivit ombedd att skriva en sommarkrönika för Sport Vi Minns hade han bara en synpunkt: säg vad du tycker, utan att bry dig om vad andra tycker! Så här kommer mina tankar, utan särskilda omskrivningar. Däremot tycker jag mig förstå att sommarpratare kan virra ut i olika riktningar eftersom det ju är semester för de flesta.
Det här med att provocera ligger förmodligen i släkten. Eller, möjligen, att inte vika ner sig när det förmodligen är klokt att göra så. En av mina släktingar blev för många år sedan arresterad av kommunisterna i Kroatien av det enkla skälet att han inte applåderade när kommunisterna passerade förbi. Arresterad för att stå tyst och iaktta, slå det den som kan!
Jag antar att jag är oerhört provocerande eftersom jag tycker så olika gentemot de flesta och vägrar inse att jag borde byta åsikt eftersom många mer meriterade personer än jag inte håller med mig. Nu har jag chansen att utveckla mina åsikter och den chansen tänker jag inte försitta… För enkelhetens skull har jag samlat mina tankar i enkla punkter. Avdankade ilskna löpare kan bli ännu ilsknare och unga pigga blivande storlöpare kanske kan finna inspiration:
1. Den som tränar mest blir bäst
När Wille som 8-åring ställde upp i Stockholm Minimaraton 2005 så tänkte knappast någon på att han skulle kunna placera sig. Jag hade börjat pusha Willes storebröder att springa varje morgon ett par år tidigare och Wille hängde med av bara farten. På något sätt lyckades Wille spurta från och med halva loppet och ända in i mål och lyckades till slut komma in som tredje pojk, vilket var en stor händelse för Wille och för familjen. Såvitt vi visste hade ingen lyckats så bra i någon idrott i familjen.
Wille intervjuas av mästaren Arne Hegerfors efter vinsten i Hälsoloppet.
Detta lopp gav mersmak och sedan dess har Wille sprungit i stort sett varje morgon, efter devisen att den som tränar mest blir bäst. Detta uttryck har jag förresten lånat från hockeyn, som tänker helt annorlunda jämfört med friidrott/löpning. Flera timmars träning varje dag räknas mer eller mindre som regel inom ishockeyn och så är vi väl ganska hyfsade på hockey också…
Jag har sett i inlägg på SVM att man inte behöver träna så mycket, har man talang så har man men det tror jag inte ett skvatt på. Den som tränar mest, blir bäst. Simple as that.
2. Löpning är en tekniksport
Ungefär ett år efter Minimaran 2005 började Wille ladda för att försöka vinna Lidingöloppet. Han hade en nästan omöjlig motståndare i form av Viktor Thorn, som såvitt jag vet alltid har varit den bästa 96:an på skidåkning. Jag ville hjälpa till och visste inte så mycket om löpteknik men jag lyckades leta mig fram till Dr Nicholas Romanovs hemsida om Pose-metoden. För den som inte är bekant med denna teknik så bygger den på att man skall landa på främre delen av foten snarare än hälen och sedan lyfta upp foten snarare än att skjuta ifrån. Med hjälp av denna metod (och mycket träning…) så lyckades Wille nå sina mål och vi var glada.
Wille i det finaste av sällskap
Senare träffade vi Dr Romanov på flera läger och på något sätt har jag lyckats bli den högst rankade Pose-tränaren i Sverige, utan att ännu ha börjat ge lektioner. Det svenska löparetablissemanget har tyvärr inte kommit längre än till vissen löpskolning och ad hoc-tips, vilket är synd. Fråga en svensk löptränare HUR man skall springa och jag lovar att han blir helt ställd.
3. Snabbheten sätter gränsen för ALLA löpare
Dr Romanov var mycket positiv till Willes löpning men berättade att om Wille ville bli en bra löpare så var han tvungen att satsa på sprintförmågan, alltså egentligen kortsprint. Om han blir en bra sprinter så kan han också till slut bli en bra medel- eller långdistansare. Vi fick ett snabbhetsprogram med hoppträning, styrketräning och rörlighetsträning. Egentligen var både Wille och jag skeptiska till detta; Wille var vid denna tid knappast någon sprinter.
År från år så har sedan Wille kunna prestera på alla sträckor så som hans snabbhet har förbättrats. Jag antar att detta beror på att Wille är i grunden uthållig men jag är helt övertygad om att alla löpare bör satsa mycket på snabbhet.
Wille besegrar Napoleon Salomon på 800meter i Tyresös Ungdomsspel
4. Vi behöver inte leta efter formeln för hur vi ska träna
Förra året så åkte Wille och jag till Kenya, där vi helst av allt ville få träffa Brother Colm O’Connell på St Patrick’s School, där både Wilson Kipketer och David Rudisha har tränat. Trots att Colm inte var lätt att övertala så lät han till slut Wille få träna med vad vi hoppas ska bli Willes framtida konkurrenter. Wille var med på fem-sex pass och lyckades mirakulöst nog bli kompis med de kenyanska ungdomarna och har efter lägret delvis lyckats behålla kontakten.
Efter min resa till Kenya så förstod jag att vi inte behöver forska i hur vi ska bli bättre, det är mycket enkelt: Träna en timme på morgonen, en timme på eftermiddagen och en timme på kvällen. Mest löpning (kanske två timmar) men lite löpskolning och styrka också. Då blir man bra, punkt slut. Visst, man kan springa en timme om dan (60 km i veckan) som 18-åring och bli ganska bra. Men aldrig riktigt bra, förstod jag i Kenya. Det finns killar som är lika talangfulla som våra och som är beredda att satsa. Vi kan inte hänga med om vi tränar mindre än de.
Wille i Kenya.
5. Hjärnan är mäktig
I vintras hade jag letat fem år efter kunskap om löpning men förstod att jag saknade en viktig pusselbit: varför kunde intervaller ge så häpnadsväckande resultat på kort sikt men kanske istället vara mindre värdefulla, kanske rentav skadliga, på lång sikt? Vi har i Sverige en sådan närmast religiös tilltro till intervaller, varför är det så?
Jag lyckades finna den sista pusselbiten under ett seminarium med Dr Timothy Noakes i Stockholm i vintras. Man tränar inte kroppen med intervaller, man tränar HJÄRNAN. Noakes teorier går i korthet ut på att det finns en Central Governor, en slags central mekanism vars syfte är att skydda kroppens organ. Den tillåter inte att man anstränger sig för mycket, istället stänger den av när kroppen riskerar att bli skadad. Genom tävlingar och hårda intervaller så kan man förmå hjärnan att tillåta en högre grad av ansträngning, ergo man springer snabbare.
Wille på tartanen mot Smurflöpare.
Nu kan jag allt om löpning. Nej, skämt åsido, jag kan långtifrån allt. Men jag kan i all blygsamhet säga att jag kan tillräckligt för att stötta unga löpare och för att ha en åsikt på ett allmänt forum. Och, förstås, tillräckligt för att reta upp en och annanJ
RSS för kommentarer
skriven av Tomas Strandberg, July 11, 2011
-
- +0
-
-
skriven av KB, July 12, 2011
Tråkigt att du verkar ha stött på så mkt inskränkthet och okunskap i dina kontakter med andra löptränare för det mesta av det du säger är ju inga konstigheter eller nyheter (eller borde iallafall inte vara).
-
- +2
-
-
skriven av Ulf Petäjä, July 12, 2011
-
- +0
-
-
skriven av Robert Levay, July 12, 2011
Tomas, visst var loppet nåt extra. Hur Wille kunde springa sista varvet på 57s fattar jag fortfarande inte men sånt händer visst.
KB, inskränkthet är bara förnamnet. WIlle har blivit vägrad att att träna med vissa föreningar, blivit hindrad att ställa upp i flera tävlingar som han förmodligen skulle vinna mm mm. Something IS rotten in the state of Sweden. Men jag skiter i det. Det finns mycket bra oxå:)
Uffe, 2000m är en udda distans som verkar passa Wille. Johan Rogestedt hade förra åldersrekordet på 5.38, putsat av Gustaf Stensjö, till 5.37 härom veckan. 5.30 är åldersrekord i Sverige för P15 och P16. Rekordet för P17 är 5.28 eller något och slogs av Hans Nilsson för massvis av år sedan.
-
- -1
-
-
skriven av Zigge, July 12, 2011
-
- +0
-
-
skriven av KB, July 13, 2011
-
- +0
-
-
skriven av Robert Levay, July 23, 2011
På förekommen anledning vill jag göra ett förtydligande om jämförelsen mellan svensk hockey och friidrott. Jag avsåg främst UNGDOMAR. 10-12 åriga hockeypojkar tränar mycket mer än friidrottare i samma ålder, däröver är jag HELT säker. Vad sedan gäller vuxna friidrottare jämfört med vuxna hockeyspelare är jag inte så säker. Kanske någon annan kan kasta ljus över detta?
Hans Nilssons P17-rekord är på 5.30.2m och är från 26 juli 1976.
-
- +0
-
-
