En löparföredettings tankar på
Ulf Petäjä
Det året jag skulle fylla 13 år kommer jag ihåg att min mor sa att ”nu får du göra någonting!”. Jag var nog ganska jobbig, kan jag tänka mig, och behövde antagligen göra av med lite energi… I samma veva fick jag även en träningsdagbok av min far: ”Motionslöparens dagbok” med bl.a. träningsråd av Lasse Virén och James F Fixx.
Jag började alltså springa. Det första passet är daterat till 19 augusti 1980 och noteringen är ”3 km”. Tydligen var det lite kyligt då jag även noterat att det var 13 grader och duggregn. Träningen fortsatte och veckorna fylldes med mellan 20 och 40 km löpning, mestadels korta pass över 3-6 km i full fart.
Två år senare. Jag ställde för första gången upp i terräng-SM, på våren i Norrköping i klassen P 15-16. Placeringen blev 20:e och jag var rätt nöjd kommer jag ihåg då jag faktiskt ännu inte fyllt 15 år. På hösten var det dags för Skol-SM i P 16 över 3000 m på Stockholms stadion och minns att vi käkade vår första hamburgare på McDonalds… Nåväl, loppet gick bra, och resulterade i en 6:e plats på nya perset 9.24. Dock var jag långt efter exempelvis jämnårige Mikael Eriksson som sprang 30 sekunder snabbare.
Någon månad senare var det dags för Lidingöloppets 15-års klass över 6 km. Min far och jag kom dit kvällen innan och såg då att jag var placerad i led två. (det var 250 anmälda!). Vi menade att jag borde stå i led ett då jag vunnit samtliga terränglopp i Skåne under året (att jag kommit 6:a på Skol SM glömde jag bort)! Den kvinnliga funktionären hade aldrig hört talas om denna fenomenala framfart i söder men gick ändå med på vår begäran.
Nästa dag var det dags för debut i detta klassiska lopp. När starten gått, kommer jag ihåg att jag blev en bit efter i början men anslöt sedan till tätgruppen efter ca 2 km. Lade förvånat märke till att de killarna jag varit 20-30 sekunder efter på Skol-SM fanns med där och kommer ihåg att jag tyckte det gick ganska långsamt. Vid varvningen efter 3 km var det bara jag och tidigare nämnde Eriksson i täten, då de övriga släppt successivt. Jag ökade steglängden något och rusade ifrån i backen vid varvning. Andra varvet sprang jag solo och vann till slut med 8 sekunder. Kommer aldrig att glömma uppsynen från den kvinnliga funktionären, som seedade upp mig kvällen innan, när jag gått i mål. ”Det var nog rätt beslut”, skrattade hon.
1983 kom jag in på Friidrottsgymnasiet i Halmstad, där Håkan Peterson var ledare och tränare. Det finns tyvärr inte plats här för att redogöra för allt vi hann med under de åren… Men maken till noggrannhet har jag nog aldrig stött på hos en människa samtidigt som Håkan var (och är) en spjuver av högsta rang… En kul anekdot jag kan bjuda på är att en gång skulle vi springa distans i Skedala skog utanför Halmstad och Håkan hade noggrant rekat var vi skulle springa och dessutom hyrt en minibuss för att transportera oss till skogen. Väl där körde han först vilse på grusvägarna och sedan fastnade bussen i ett lerhål. En hel del tid gick således åt till att putta på en buss istället för att träna…
En enormt tragisk händelse, som man aldrig trodde skulle kunna hända, inträffade på våren 1984. Manuel Larsson, från Vaggeryd, var ett år äldre än mig och gick samtidigt på FIG. På hösten 83 kommer jag ihåg att han vann Skol-SM över 5000 m i P 18 på dåvarande rekordet 14.56. Manuel var definitivt en kille man såg upp till, dessutom var han väldigt trevlig, jordnära och skämtsam.
Några månader efter Skol-SM frågade han mig om jag ville hänga med och springa 50 km asfalt på ett träningspass. Jag undrade om han var galen eller skojade och tänkte inte mer på det. Efter ett tag sa han att han gjort det, tiden blev 3 timmar och 40 minuter har jag för mig. En sann historia!
Efter ytterligare några veckor, på en måndag när vi kom till skolan på morgonen blev vi kallade till Håkans rum. Då kom chockbeskedet jag aldrig kommer att glömma. Han meddelade oss att Manuel hade dött under helgen. Vi trodde honom inte, han tränade ju med oss i förra veckan! Tydligen var det något med hjärtat som orsakade denna tragiska händelse. Att åka på en begravning där en 17-årig kille, till synes topptränad, plötsligt hade avlidit var helt surrealistiskt. Fortfarande än idag kan jag tänka på Manuel och inse att skillnaden mellan liv och död är betydligt mindre än vi någonsin kan tänka oss.
En video tillägnad Manuel, som gillade hårdrock. Det grymma Falu-bandet Sabaton
Slutligen, 1986, blev jag uttagen till Terräng VM i Schweiz, där jag skulle delta i juniorklassen. På startlinjen stod nästan 250 löpare från hela världen och startrusningen var osannolik! Efter 2 km låg jag på 100:e plats och var helt knäckt! Jag var ganska van vid att på hemmaplan leda loppen från start… Efter hand arbetade jag mig dock upp i fältet och lyckades till slut gå in på en 49:e plats och som 10:e europé. Jan Jonsson gjorde ett sanslöst lopp och blev 24:a. Loppet var en ganska häftig upplevelse… Fältet innehåll bl.a. några framtida storlöpare. Exempelvis var 10:e man Peter Rono, senare OS guldmedaljör på 1500 m och 68:a var Khalid Skah, även han senare vinnare av flera mästerskap på 5000- och 10 000 m.
På hemvägen från Schweiz satt jag och pratade lite med A Lennart Julin, samtidigt som jag åt en Toblerone. Jag frågade honom om hur afrikanerna kunde vara så bra på att springa. Han svarade bara kort: ”det är nog för att de inte äter sånt där!”. Kanske ligger det något i svaret Julin gav…
Pers:
1500 m 3.56.90 (20 år)
3000 m 8.20.38 (20 år)
5000 m 14.33.84 (20 år)
Halvmarathon 1.08.26 (19 år)
Meriter:
1:a Lilla Lidingöloppet P 15
3:a Terräng SM P16
1:a Terräng SM P 18
2:a Skol SM 5000 m P 18
3:a SM 5000 m P 18
2:a Juniorlandskamp 5000 M P 19
49:a Terräng VM P 19
3:a Lidingöloppet M 22
RSS för kommentarer
skriven av Robert Levay, July 09, 2011
-
- +0
-
-
