Sommarpratare - Kingis

Idag startar vi en ny artikelserie kallad "Sommarpratarna" där profiler, stofiler men inga pedofiler, får komma till tals och föra fram vad helst de behagar. Mycket spännande läsning att vänta således. Först ut i SVM:s nya fräscha sommar special "Sommarpratarna" är den legendariske bloggaren och levnadskonstnären Anders Kingis Kingstedt.

SOMMAR MED KINGIS

När jag började att blogga för några år sedan så försökte jag Länge att undvika att använda ”jag-form”. Det sprack rätt snabbt. Men tanken var god. Idén var väl att inte vara som alla andra bloggare, där de mest extrema ägnade sig (ägnar sig) åt någon form av cyber-blottning. Och kanske var det också ett sätt att göra upp med mig själv, eftersom jag förstås är precis som många andra. Självupptagen och egocentrisk. Egenskaper som f ö verkar vara speciellt vanliga hos löpare. Vem känner inte löpare som efter några inledande artighetsfraser börjar älta alla sina skador och den osedvanligt dåliga form han/hon befinner sig i för att i momentet senare rusa iväg i ett ofattbart tempo på träning/tävling. ”It takes one to know one” som man säger. Nå. När jag fick frågan om jag ville vara först ut i SVM:s sommarpratar-serie så högg jag givetvis som en kobra. Vilken ära! Och vilken möjlighet för en obotlig egocentriker att få tycka lite utan att någon annan kan replikera, ja i alla fall inte direkt i den text som i detta nu produceras.

Lite musik med Cake:

För att inte spåra ut helt och hållet så tänkte jag gruppera mina i övrigt rätt påvert sorterade tankar i några spanings-punkter. Punkterna är självfallet inspirerade av några återkommande teman på SVM-sajten. Here goes nothing:

- Löparvågen:

De är överallt. Löparna. Tjocka. Smala, Unga. Gamla. Kvinnor. Män. Och det skrivs löpmetrar i tidningarna. Inte bara specialtidningarna, utan även de ”riktiga” morgon-tidningarna, SvD och DN. Intresset verkar vara omättligt. Samma eller väldigt snarlika träningstips och styrkeövningar för löpare vevas om och om igen. Här snackar vi återanvändning! Recycling. Det är precis som att minnet hos löpare / löpar-wannabees är likt guldfiskens. Det räcker med att vänta någon månad. Sedan kan man köra en ny artikel med ett marginellt modifierat innehåll. Spännande! Och alla artiklar med personer som ska förvandlas från fetto till smalis. T o m DI kör en sådan artikel. DI! Ofattbart egentligen. Men rätt kul. Det finns några grejer jag inte riktigt greppar dock, nämligen:

Varför springer så många löpare som börjat /igen/ så knackigt rent tekniskt?

Varför springer så många löpare på stå vansinnigt tråkiga platser? Typ längs någon större väg. Och samma rundor (synbarligen) hela tiden. Varje gång?

Och så, framförallt, alla dessa kläder – våjne, våjne. Speciellt kvinnor – varför? Denna vecka, t ex, så möter man löpare i tajts och långärmat. Det är 20 plus för attan. Idag så jag en snubbe i stan’ som hade superunderställ med en t-shirt ovanpå och tajts. Temperaturen i Stockholm: ca 26 grader. Ofattbart.

- Tränar-orakel och tränar-filosofier:

Bland de mer roande ämnena som återkommer lika ofta som ett lågtryck i juli (?) är frågan om hur man ska träna /för att bli bäst/. Det ligger i människans natur att söka snabba, enkla och lätt-förståeliga förklarings-modeller. Men tänk om det är väldigt enkelt? Eller kanske t o m väldigt, väldigt komplicerat? Det skulle t ex kanske bara handla om att 1 – vara motiverad, 2 – ha lite talang, 3 – vara uthållig (jag tänker i första hand på uthållig i bemärkelsen ”orka hålla på många år, även när det går lite trögt emellanåt”), 4 – ha bra personer kring sig som inte bara dunkar en i ryggen när det går bra utan också stöttar när det går motigt, 5 – ha lite tur. Eller så är det så förbannat komplicerat så att det krävs nästintill professor-nivå-kunskap för att utforma det ultimata träningsprogrammet med en korrekt balans av uthållighetsträning, snabbhetsträning, styrka, koordinationsövningar, smidighetsövningar, mentala övningar, näringslära, vila osv. osv. Eller tänk om det är så att det enkla fungerar för vissa och det ûber-komplicerade fungerar för andra? Och tänk om det är så att vissa gillar tränare som fungerar mer som vägledare och mentorer emedan andra vill ha tränare som ALLTID står vid sidan om banan och gastar, visslar och noterar träningstider. Och som avslutar varje träningspass med att videoanalysera träningen. Steg för steg. Ja, tänk om. Vad tror jag? Äsch – vad vet jag. Jag vet bara, av egen erfarenhet, att uppmuntran och stöttning är ett kraftfullt verktyg för att nå resultat. Och jag vet också, av egen erfarenhet, att det är lättare att få uppmuntran i medgång än i motgång. Något att tänka på för många gissar jag. Och sedan har vi det där med ”early bloomers, late bloomers”. Visst är det kul med duktiga ungdomar. Och visst ska de få uppmuntran. Bara det inte sker på bekostnad av de andra, de som gnetar på och som sakta men säkert, år efter år klättrar upp i bästa-listorna. Vi har en naturlig tendens att värdera allt i absoluta, snarare än i relativa tal. Vilket är helt naturligt. Friidrott och löpning är något mycket absolut. Något väldigt exakt. På gott och ont. I Bajen, under Willy Berggrens ledning, under storhetsåren på 70-, 80- och början på 90-talet (jag fick vara med under senare delen av 80-talet – tack för det Willy!), så körde löpargruppen ”Totalen” med en Totalen-staty som man kunde få, varje år, om man klarade sin personliga stipulationstid på någon av huvudsträckorna. Tiden kom man överens om med tränaren (Willy) och den relaterades till vad man gjort föregående år, ens PR och förväntade utveckling givet en bra träning och ökad träningsinsats. Strålande tycker jag. Då som nu. Av flera skäl, inte minst för att det utgick från individens förutsättningar. Det var lika stort att få en totalen-staty för att man klarat 4.03 som om man klarat 3.48. Jag tror vi behöver bli bättre att se till individens förutsättningar och framsteg. Att se de relativa framstegen och inte bara de absoluta resultaten.

Lite mer musik, denna gång med en gammal klassiker med OK Go: .

- SVM-profiler:

Bland det absolut mest positiva med hela SVM-grejen är givetvis det faktum att man (jag) fått chansen att lära känna en massa mycket sympatiska, duktiga, roliga och inspirerande människor. Och duktiga löpare också. Jag är uppriktigt sagt mest intresserade av människorna, men tycker naturligtvis det är kul att höra om prestationer, resultat och sån’t. Många sköna skrönor har det blivit över åren. Det slår mig gång efter annan att det finns så många fantastiska personligheter bland löparna. Kan det vara så att det är en viss typ av människor som söker sig till löpningen? Individualister? Sådana som inte sällan gillar att gå sin egen väg och inte är rädda för att sticka ut i mängden? Jag gillar det skarpt. Dessutom verkar det som att det absolut INTE är en generationsfråga – det finns sköna typer bland 50- till 90-talister (säkert bland 00-talister också, även om jag inte känner några sådana).

- Telningar:

Nu kommer de, telningarna! Det gamla löparparet Kingstedt (Monica och Anders) bidrar med John (-92) och Otto (-94) som i år visat fina framsteg, speciellt John med PR över hela linjen (4.05 / 1500 m, 8.56 / 3000 m och 15.27 / 5000 m). Otto gnetar på och har kapat sekunder på 800 m (2.08) och 3000 m (9.27) men behöver lägga på sig lite muskler och fixa till snabbheten innan de riktiga kapningarna kommer. Min bedömning är att familjerekordet på 1500 m (4.00,32) ligger sämst till i år…Vilket förstås vore kanonkul. Annars är vi rätt coola i vår familj när det gäller snabba framsteg. Jag tillhör de som tror att de är bättre att göra kontinuerliga och ständiga förbättringar – Kaizen rular. I övrigt så har det som sagt varit telningarnas år så här långt – 90-talisterna kommer starkt! Kul.

- Favorit-träningsplatser:

Avslutar med en favvolista över träningsplatser, såväl nära som långt bort.

Boulder – inte helt oväntat förstås. Nedan visas två klipp från ett besök nyligen.

Goa, Indien – kanske lite mer oväntat. Jag och Otto var i Goa under Påsklovet. Fungerade MYCKET bättre än förväntat att träna där. Speciellt fint var det att springa på den underbara, hårda och fina stranden. Ett klipp:

Bokhultet, Växjö - Sveriges nordligaste sammanhängande naturliga Bokskog ligger i Växjö och heter Bokhultet. Har många sköna minnen från intervall-pass. Ca 700 m på packad lerstig under bok-kronorna. Världsklass.

Santa Cruz (Kalifornien) – 2004 var familjen där. Jag och Monica deltog i ett backlopp (7 km) som Monica vann. Enastående vackert (och backigt).

San Francisco – speciellt trevlig är Golden Gate park med Bisonoxar och grejer. Backarna tar på krafterna, men om man är i form så är det hanterbart. Utanför San Francisco finns Muir Woods med höga Redwoodträd. En enastående plats att springa på.

Paradiset, Huddinge – ja det heter faktiskt så, naturreservatet en bit från Lännavägen (mellan Huddinge och Haninge). Naturen är som i Norrland. Sjöar, myrar och kanonstigar att springa på från 5 till 10 km. Sörmlandsleden passerar här.

Singö, strandlöpning – för den äventyrliga rekommenderas livsfarlig kustlöpning på hala och förrädiska klippor ute i havsbandet. Överraskande jobbigt och roligt. Utvecklar koordinationsförmågan. Kräver viss death wish. Vi brukar pröva lyckan några gånger per år. Så här långt har det gått bra. Ingen har ännu dött under våra löpturer.

Gardone Val Trompia, Italien – norr om Brescia i bergen finns det makalösa vandringsleder på mellan 1500 och 2400 m ö h som också lämpar sig för löpning. Förra sommaren var vi där och irrade runt som bergsgetter på steroider i ett par timmar. En fantastisk upplevelse.

Avslutar med lite bilder:

goa
Den gamle och havet (Goa, Indien)