Den hetaste av de alla blir med blogg, hälsenor och gubbvader gör sig påminda, en träningsdebatt som aldrig förr har rasat på forumet, och det är två veckor till SVMM. Hösten är här såväl mentalt som meteorologiskt.

Träningen sedan hemkomst från semester kan väl enkelt beskrivas som nödtorftig. Visst springer jag, men ganska sällan med mer entusiasm än ”att det var skönt att komma ut”. Högervaden knäckte till för några veckor sedan och har fram till nyss gjort att jag inte vågat köra vare sig snabbare eller längre pass. Har blivit lite pusslande för att inte behöva betala in pengar till IFK Göteborg, det har nog gått. Om inget händer blir det bara 200 kronor som skickas till dem om några veckor. De kan ju använda dem till att betala skatt när de köper spelare eller något sådant.
Även på forumet har det debatterats träning. Jag ljög dock när jag påstods att det var ”som aldrig förr”. Snarare var det som alltid förr, med samma argument och samma allt. ”Beavis and Butthead diskuterar kvantfysik” sade Zigge till slut. Det var roligt tyckte jag. Samtidigt har diskussionerna fått mig att fundera lite på om hur jag egentligen tränade under mina tonår. Så här får ni min livshistoria, eller i alla fall min träningshistoria.
Jag började i Heleneholm när jag var tio, efter två pass i friidrottsskolan ställde jag upp i en tävling på 1000 meter. 4 heat i P10 (får man det nu?). Jag vann mitt heat överlägset och blev trea totalt på 3,27,2. Åren som följde gick jag i friidrottsskola (allmän träning) en gång i veckan och tränade fotboll två. Jag var fortfarande bland de sämsta på 60 meter men topp 5 i Skåne på 1000 meter och som 12-åring vann jag terräng-DM och gjorde kring 38 minuter på milen egentligen utan att träna långlöpning alls. Så då började jag träna.
I den första medeldistansgrupp jag var med körde vi tre gånger i veckan. Rent generellt körde vi ett distanspass runt milen, ett pass med så korta intervaller att det kanske mer var snabbhet (typ 6*100 med gångvila), samt ett pass med 5-6 km löpning följt av styrka och löpskolning. Jag var klart bäst i gruppen på att springa långt och efter ett år bytte jag från att ha varit äldst till att vara yngst och började träna för Mats Carlberg. Det var alltså hösten efter att jag fyllt 13. Redan då var jag intresserad av träning och hade en relativt tydlig plan på hur jag ville träna på längre sikt. Nu blev det 4 pass i veckan och distansrundor upp mot 16 km varje vecka. Löpskolning, snabbhet och styrka var element som jag hatade men körde. Även lite längre intervaller och fartlek blev det men när de äldre körde mjölksyra fick jag köra annat. Som 14-åring gjorde jag 2,52 på 1000 meter, var femma i Skåne på det. Men jag var fortfarande bättre på längre. 9,38 på 3000 meter, tvåa på terräng-DM efter omöjlige Anders Szalkai, och millopp kring 35,30.
1985-1986 snittade jag nog 5 pass i veckan. Jag såg framemot att springa 3000 meter men var helt överens med min tränare om att jag skulle träna för att springa 800 och 1500. Jag sprang säkert 5-6 mil i veckan, med i alla fall två längre distanspass, men väldigt sällan långt och hårt, utan istället snabbhet och som 16-åring började vi smyga in lite lättare mjölksyrepass. Jag blev bättre på bana, tog mig upp till att vara ungefär i mitten på 60 meter i en ordinär högstadieklass, men jag blev inte bättre på kring milen. Och jag brydde mig egentligen inte om det heller. Dels tyckte jag att medeldistans var roligare, dels kände jag att det kan komma senare.
Hösten 1986, inför säsongen jag skulle fylla 17, lade Mats Carlberg av, träningsgruppen splittrades, och Magnus Heiman började träna mig. Eller vi tränade mig tillsammans, jag hade gott om synpunkter. Jag började nu experimentera med att köra dubbelpass, men det funkade helt enkelt inte att springa före skolan. Däremot blev det ofta dubbelt på helgerna. Vi körde i treveckorsperioder, med mönstret medeltung, tung, lätt, där tung vecka kanske innebar 8 pass, medan den lätta veckan låg på 4-5. Magnus fokuserade mycket på löpskolning och kortare intervaller med många upprepningar, mjölksyreträning var fortfarande inte något större moment. Jag blev som 17-åring sexa på JSM-18 på 5000 meter, men upplevde inte riktigt att jag orkade distansen.
Gör ett avbrott i navelskådningen och berättar om en insändare i Metro istället. Någon hjälte föreslog att alla idrottsmän som ber till några gudar om framgång i tävlingar borde diskas för dopning. Och det ligger något i det, vad fan är några piller jämfört med en allsmäktig kraft i ryggen. Så nästa gång någon tackar gud efter loppet är det bara att diska.
Magnus flyttade från Malmö och jag bytte tränare igen. Nu började jag köra för en sprintertränare och det märktes. Inte på distansrundorna, nu låg jag sällan under 8 mil i veckan, men styrka och sprint var i ett annat fokus, och jag började också med lite mer renodlad mjölksyreträning. Fortfarande lade jag väldigt liten kraft på att springa långt och hårt och jag tror inte att jag hade gjort särskilt bra på milen, vilket jag också struntade i. Säsongen var länge klockren där jag gjorde (på min nivå) bra resultat på 800 och 1500 i maj-juni, i juni hinder på 6,09 och 5000 på 15,23 där mycket i båda fallen kändes outtaget. En träningsperiod i juli och sedan skulle det smälla till på JSM. Det gjorde det också, men på fel sätt. Bröt hinderloppet och var närmare en halvminut över pers som sjua på 5000. Vet inte om det var anspänningen jag inte pallade med men jag var sedan fullkomligt orkeslös hela hösten. Kom igång och började träna men benhinnorna lade sig i och våren 1989 var relativt bortkastad och när jag sedan ryckte in i lumpen i juni var säsongen slut innan den börjat. Gröntjänst skojar man inte bort.
Hösten 1989 bytte jag klubb till MAI och började träna för Supermuschen Strandberg. Oftast på distans eftersom jag var i gröna kläder. Men hösten/vintern satt vi mest i skolbänken och träningen gick riktigt hyfsat. Innesäsongen 1990 vann jag flera lopp i Malmö och gick till final på IJSM M22. Sedan tog övningar i grönt över och sommaren blev vad den blev. Mina resultat låg på ungefär samma nivå som två år tidigare och egentligen började vi köra inför nästa års säsong redan i juli (med undantag för en tågluff med Szalkai och Joahn Malm under hösten, där träningen sköttes sporadiskt). Ett av Strandbergs fokus var tröskelintervaller. I gruppen hade vi relativt olika begåvningsprofiler och jag minns att vi drog nytta av det när vi körde fartlek enligt temat ”bara den som tar sig upp först kan beordra fartsänkning”. Nu sprang jag kring 10 mil i veckan, och relativt varierat. Benhinnorna stoppade inomhussäsongen men till våren var jag igång och under några veckor på sommaren gjorde jag 3,57-8,36-15,02, tider som blev mina bästa. 1500-loppet var nog ungefär vad jag kunde då, 3000-loppet egentligen det bästa men ett sistavarv på kring 61 tyder på att det kunde ha gått fortare, medan 5000-loppet på JSM kändes som det kunde förbättras rent allmänt.
Och nu var det skördetid, tänkte jag. Dags att börja fokusera på det jag egentligen hade talang för och börja springa långt. Flyttade till Lund och började plugga, hade mängder med tid för träning, styrka och snabbhet var nu knappt existerande utan det blev 15-20 km nästan varje dag, kompletterat med tröskelintervaller. Vid denna tid är jag säker på att jag kunde gjort en mil kring 31 minuter men jag tävlade aldrig på sträckan. Under senhösten blev det sedan sedvanliga benhinnesmärtor och sedan stressfrakturer. Opererade benhinnorna i februari men när jag i juni 1992 skulle köra för fullt igen för första gången fick jag ont igen. Då pallade jag bara inte med att detta skulle vara det viktigaste i mitt liv och så lät jag det sluta att vara det. Hade jag varit lite bättre, eller om jag hade bott kvar i Malmö hade jag kanske haft disciplinen att köra hälften av mina pass med våtväst eller liknande men just där och just då fixade jag inte det. Fortsatte att springa men de kommande 3-4 åren hade jag långa uppehåll pga benhinnorna. 1995 bara slutade det och sedan dess har jag aldrig haft andra problem med dem än att de gör ont när man trycker på dem. Så då låter jag bli det.
När jag sammanfattar min begåvningsprofil kan man väl säga att jag var osnabb, osmidig, okoordinerad och klen i kroppens samtliga muskler. Jag hade problem med att springa på dåligt underlag och i ryckigt tempo. Dessutom tålde jag mjölksyra väldigt dåligt och kunde inte spurta. Men jag hade tidigt en förmåga att springa långt i ett jämnt tempo. Under större delen av tonåren hade jag fokus på att förbättra alla mina svagheter samtidigt som jag försökte se till att hålla en mängd tillräcklig för att kunna koncentrera träningen på långdistans senare. Men den där långdistansträningen blev det ju inte så mycket av. Jag har naturligtvis ofta undrat vad som hänt om jag redan i 14-årsåldern satsat på att utveckla det jag var bra på och struntat i det andra. Men det är en dum fråga. Det som har hänt har hänt och jag är nöjd. Så nu hoppar vi från dåtid och går till nu- och framtid.
Om två veckor är det SVMM. Slang berättar på sin jetset-blogg (Sveriges hetaste?) att han bara kör cykling inför. Jag tror absolut att han kan hålla flåset högre än med löpträning på det sättet (eftersom han blir skadad om han tränar mycket löpning) men för mig själv hade det inte varit klockrent. Jag vet av erfarenhet att jag blir bra på det jag gör, att mitt fjärde banpass alltid går snabbare än det andra, som går mycket bättre än det första. Trots att man borde ha löpningen inhamrad i ryggmärgen tappar i alla fall jag i känsla när jag inte springer. Om Slang lyckas med det här och gör bra ifrån sig skall jag med glädje bjuda honom på ett glas Rosita.
Själv värmer jag upp med en halvmara imorgon. Min nya arbetsplats har ett påbud att springa det loppet och jag tänkte att jag får gå in och markera. En mil i tänkt tävlingsfart höll i onsdags så vaden är glömd. Jag tror ju inte att det kommer att vara mängder med folk i min kapacitetsklass, det är ett seaside-lopp så det lär blåsa en del, och jag är inte alls lika bra som när jag sprang mara i maj. Tiden får bli vad den blir, det blir kul att springa och bra träning om inte annat. Nästa helg kan jag sedan förhoppningsvis ge mig in på bana och köra ett pass för att förbereda de gamla vaderna inför SVMM.
Och just SVMM är ju årets mål. Rent löpmässigt har jag svårt att sätta upp mål eftersom jag inte vet hur tävlingen är upplagd (jag är kontrollfreak på sådant). Har nog löpmässigt mindre förväntningar än vad jag haft sedan loppet startade. Klart att jag gärna slår sådana som Trygg, Bertil, Pundarn med flera, men just nu känns det inte hyperviktigt. Men dagen/kvällen/natten som spektakel har jag enorma förväntningar på. De lär infrias, det har de gjort hittills.
Post-SVMM fortsätter löpningen. Men utan press på mig att köra x antal pass i veckan och utan något tydligt uppsatt mål. Så därför känns det lämpligt att helt enkelt sätta punkt här, tack till er som läst. Och därmed är Max Henriks blogg ur sagan.

skriven av Peter Stenbäck, September 18, 2011
skriven av Nils Henrik, September 22, 2011
Ur en faders asynvinkel förlorade han sin kompetens för långdistanslöppning när all träning inriktades på snabbhet och medeldistans. Å andra sidan fick han många kamrater och tycktes trivas med livet vilket ändå är det viktigaste. Och i mogen ålder har han ju visat att han kan finna glädje i långlöpning, också något som förgyller livet.
skriven av slang, September 22, 2011
skriven av Jorma Järvinen, September 22, 2011
Om så är fallet så ska jag leta fram lite bilder och förevisa på Banketten! Det lär skilja xxx-antal kilo mot nuvarande man.






