Sedan 1964 ordnas i Berlin ett terränglopp, Berliner Crosslauf. Under åren 1988-92 åkte jag, och många legender med mig, med på resor dit anordnade av Halmstads FIG. Det är så här jag minns dessa resor. På vissa ställen kanske jag blandar ihop åren, på andra kanske jag har helt fel, på ytterligare något kanske jag helt har glömt någon person, och på i alla fall ett önskar jag att jag och alla andra hade glömt. Rätta mig gärna i kommentatorsfältet, men det är så här jag minns det.
Berliner Crosslauf startades alltså upp 1964. Loppet gick i Västberlin i området kring Teufelsberg. Detta är (thanks oh wikipedia!) ett 80 meter högt artificiellt berg (högre än någon naturlig punkt i Västberlin) i ett skogsområde strax öster om centrum. På toppen fanns några oerhört fulagolfbollsliknande byggnader som fungerade som någon slags radargrej. Byggnaderna lär finnas kvar och vore ett utmärkt mål för Early Morning Urban Running, om någon sådan skulle äga rum i Berlin. Numera verkar loppet ha flyttats jämfört med de stora åren, men gå i ungefär samma område. Hur flyttar man från ett djävulsberg? Och de stora åren, är naturligtvis 1988 och framåt.
Hösten 1988 fick jag veta att Halmstads FIG skulle ordna en resa till detta lopp. Det måste ha varit av Slang jag fick veta det (hans namne Carsten Schlangen vann för övrigt loppet 2007 och 2008). Jag ringde upp Fig-ledaren framför alla FIG-ledare Håkan Legenden Pettersson och fick följa med. Det var så allt började.
Halmstadbussen plockade upp mig i Malmö en torsdag kväll och där var mängder av legender på bussen. Förutom the Usual FIG Suspects var sådana som Hagens Anders Legenden Malmqvist och Götas Anders Legenden Szalkai med. Jag tror även att en delegation från Växjö, med Anders Legenden Kingis Kingstedt, var med men det kan ha varit ett annat år. Vi kom fram fredag morgon, checkades in på ett vandrarhem i typ 10-bäddsrum, och lämnades åt vårt öde i Berlin. Jag minns inte om Håkan ordnade någonting under den lediga dagen, men eftersom jag minns hur han var tror jag att han gjorde det. Eftersom jag tyvärr också minns hur jag själv och mina jämnåriga var vet jag att det naturligtvis kvittade. Antingen hade vi bara struntat i att se museet vid Checkpoint Charlie, en givande stadsrundtur eller något liknande, men mer troligt är att vi rent demonstrativt deklarerade att vi inte skulle med. Istället gick vi ut på stan för att handla skivor. Nästa stycke är tillägnad en som var med.
Mikael Legenden Larsson var då ungefär som nu, förutom att han hade längre hår, billigare kläder, och hans smidighet med människor som tycker motsatt honom hade ännu inte riktigt blommat ut. Dessutom hade han en förmåga att säga ”ein, zwei, drei, nazi-polizei” så fort han fick se en tysk, och sådana fanns det ju några där. I övrigt höll han sig mest till svenska. T ex lämnade han vid ingången till det som någon sade var Europas näst största skivbutik fram skivorna han köpt i en annan butik till en expedit med orden ”ÖÖH, kan du hålla dom här så du inte tror jag snott dom när jag går ut”. Världsklass. Annars var det naturligtvis Janne Legenden Johansson som ledde de skivsugna. Själv köpte jag ett par skivor med Jethro Tull, vilka senare spelade en stor roll i dramat. Kingis kom och berättade att han köpt något med Whitney Houston vilket gjorde att han dömdes ut som ren gubbjävel av det unga rockgänget. Särskilt av mig.
När jag tänker efter var det nog fan 1991 Kingis var med, men skivmetaforen passar bättre ovan, så jag ändrar inget. Jag vill också säga att jag trots mitt ointresse för själva stan tyckte att den sönderbombade Gedächtniskirche var jävligt mäktig såsom monument över krigets vansinne, och att det var spännande att titta på knarkare runt Bahnhof. När jag 1996 sprang Berlin Marathon kom jag till slut till museet vid Checkpoint Charlie och förstod varför min mamma (som bodde i Berlin på 60-talet) tjatat på mig att gå dit. Det var en bild över den sjuka diktatur som DDR var, vad det gjorde med människor, och vad människor kunde offra för att slippa därifrån. Alla borde ha gått dit redan 1988.
Lördag morgon och race. Jag var 18 och ställde upp i P19. Om jag inte har fel var det 2850 meter på en bana som inte liknade något jag sett innan, inte ens terräng-SM i Mölndal 86. Start på ett fält i nerförsbacke, sedan smalt, och uppför en inte särskilt brant men ganska lång sandbacke. Nerför, också det i sand, innan man kom ut på en rak och jämn gång, så som terränglöpning skall vara om man nu nödvändigt måste springa terräng. Men sedan vände det uppför. De svältfödda berlinarna hade anlagt en slalombacke nerför Teufelsberg, och drygt halva den skulle vi uppför. Ta det som en man, terränghatare och backhatare. För den som överlevde gällde en vänstersväng och sedan lite nerförsknixar till upploppet, också det i nerförsbacke.
Av någon sjuk anledning sprang P17 inte 2850 meter utan typ 200 meter kortare (jag tror de slapp lite av berget). Sverige och Halmstad FIG tog en fyrdubbel seger med Kent Legenden Claesson, Mattias Legenden Lundin, Jesper Legenden Skantz och Patrik Legenden Sundvisson på de fyra första platserna. Gott så, dags för P19.
Jag hade gjort en genuint urusel avslutning av 1988 med flopp på det JSM där jag bara skulle lyckas, följt av en månad där tävlingarna bara gick än sämre innan klimaxen med DNF följt av DNS på skol-SM. Jag hade inga förhoppningar och med tanke på hur kass jag alltid varit i både sand och backe var det låg utgångsfart som gällde. Många svenskar låg långt fram medan jag själv började plocka nerför och framför allt på den där lättlöpta rakan. När vi närmade oss berget var det en tysk som ledde knappt före Legenden Malmqvist medan jag låg fyra i rygg på Legenden Szalkai ett tiotal meter bakom. Med tanke på vad jag tagit den sista biten började jag fundera på att vinna loppet, men så blev det ju inte.
Tysken körde uppför backen, Legenden Malmqvist tog inte rygg utan lade sig längre till höger, Legenden Szalkai sprang på och jag tänkte att jag tar dem senare. Och backen handlade mest om klättring. Vem som var bäst på klättring låter jag vara osagt, men smartast var Legenden Malmqvist. Han tog en något längre men flackare väg och fick en skjuts nerför så att han plötsligt hade en lucka på ca 10 meter. Motsvarande hade jag fram till Legenden Szalkai som var på tyskjakt till andraplatsen. Men dess avstånd höll sig i stort hela vägen in. Själv fick jag Legenden Schlangen Larsson i ryggen strax innan upploppet men kunde tack och lov svara. Som jag minns det van Legenden Malmqvist på 9.31, tysken på 9.36, Legenden Szalkai 9.38, jag själv 9.41 och Legenden Schlangen 9.43. Åtminstone var avstånden ungefär så, men där finns säkert några fel.
Efter loppet gav sig coola gänget omedelbart tillbaka till vandrarhemmet och började dricka sprit. Legenden Schlangen och jag hade för första gången gjort detta tillsammans på midsommarafton samma år, vilket slutade åt helvete för honom, och nu ville han ha revansch. Som redskap för detta valde han ut min barndomskamrat Fredrik Legenden S-A Schriever-Abeln och gemensamt lurade de mig att blanda Jägermeister och jordgubbsyoghurt, spetsade mina groggar och liknande. Men det var min hals det gick genom så egentligen skall jag inte skylla på någon annan. Tyvärr stod jag upp hela dagen/kvällen och det var heller inte någon annan som körde stegringslopp med könsorganet ute på paradgatan Kurfurstendamm senare på kvällen. Det är inte det dummaste jag gjort på fyllan men det kommer rätt högt. Annat jag minns från kvällen är att Kent Legenden Claesson lutade sig in i en kiosk och vrålade hur bra Jonas Thern var (märk att detta var 1988, Thern var fortfarande i MFF), samt att Jesper Legenden Skantz hela tiden beställde en öl och en läsk bredvid varandra. Oklart varför.
När någon vänlig stjäl till slut ledde mig hem upptäcktes att jag tydligen möjligen var dummast, men inte fullast. Som jag minns det nu (dvs som jag minns det utifrån vad jag fick återberättat senare) var såväl Oskar Legenden Essunger och Ulrik Legenden Hansson i en status att Håkan Legenden relativt ofta kände sig tvungen att kolla att de överlevde. Med all rätt var han förbannad så in i helvete, inte minst (snarare mest) på mig, men om detta visste jag intet när jag vaknade och vi skulle gå till bussen. Istället fokuserade jag på mina Jethro Tull skivor. Packningen var i ordning, de andra skivorna låg i bagageutrymmet, men var fanns de tre skivorna med Jethro? Jag frågade Håkan Legenden som inte visste, jag frågade honom igen (utan att veta att han var förbannad på mig) och han visste inte och sedan frågade jag typ 4 gånger till innan han bad mig hålla käften. Ulrik Legenden Hansson var sjukt bakfull på bussen, vi åkte och tittade på Olympiastadion, och gårdagen spaltades upp för mig. Jag blev avsläppt i Malmö, hittade mina Jethroskivor i packningen, och fick någon vecka senare veta att jag var persona non grata hos Håkan Legenden. Det var inte lätt för en 18-åring men jag tog mod till mig, ringde upp, och bad utan förbehåll om ursäkt, vilket accepterades. Det blev jag glad för.
Ursäkten gjorde också att jag faktiskt fick följa med året efter. Denna gång är den mest odödliga av alla X-lauf eftersom det var helgen när det hände. Dels föll muren, dels fick jag och många med mig träffa Johan Bertil Legenden Swärdh för först gången. Jag låg i lumpen och var avskild från yttervärlden men på något sätt fick jag veta på kvällen vi skulle åka att något var på gång i Berlin. Vi kom ner på fredagmorgonen (jag tror i alla fall att det var en fredag) och något låg i luften. Något håller på att hända. Och just den dagen hände det. Vakterna struntade i att göra något åt de som klättrade upp på muren, just den dagen föll faktiskt DDR, om än det fanns något år till. Jag och Legenden Schlangen och Legenden Szalkai åkte ut till muren, såg Zeppelincitatet målat på den ”there´s a feeling I get, when I look to the west, and my spirit is crying for leaving”, såg folk dansa på muren, såg folk hugga i muren, såg 250 000 människor på plats se sin värld förändras. Egentligen förändrades allas värld där och då, även om vi inte kunde förstå hur stort det faktiskt var. Sedan minns jag att vi åkte vilse på tunnelbanan hem och var fullkomligt lost, samt att de redan sålde t-shirts med folk som klättrade över muren och texten ”siste man i DDR släcker”.
Loppet blev inget särskilt för min del. Låg som beräknat en bit ner i fältet när sandbacken började gå neråt men kunde inte göra något åt det. Istället blev jag passerad av två prominenta personer. Legenden Bertil (detta år sprang P19 och P17 samma bana och samtidigt) var två huvuden kortare än alla andra, dvs ett huvud kortare än jag, såg ut som 12 år, och man funderade på att säga till grabben att ta det lugnt när han blåste förbi. På andra sidan kom Lasse Legenden Ynner som jag tyckte att jag borde slå över 3 km terräng. Men jag var inte nära att hänga med, kom i mål kring 10:e platsen, på klart sämre tid än året innan. Jag var utklassad av de flesta, men främst av Legenden Ynner som rundade hela fältet och lekte hem loppet.
På kvällen tog jag det lugnt för det hade jag lovat Håkan. Vi var på ett pubkomplex strax söder om Kudamm, men något särskilt hände väl inte, tror jag. Jag tror förresten att det var detta år Åke Legenden Eriksson var med på resan. Han hade glömt ta med sig frukost men åt tacksamt Nutella och Nonstops som någon bjöd på på en bitter rastplats i Östtyskland. Jag hade också för mig att han vann loppet i en stenhård spurtstrid, men loppets hemsida säger annorlunda. Jag har ofta undrat om han när han stolt berättade att han lade sig först av alla menade att han däckat av alkohol eller om han bara lagt sig tidigt. Jag vet vad jag tror. Det var också året när Carina Legenden Svensson (som lär ha varit allergisk mot Björk, dvs Kent Legenden Claesson) gick fram till en discjockey på ovan nämnda pubkomplex och bad honom spela ”Det hon vill ha” med Christer Sandelin. Detta kan låta dumt men är i själva verket smartare än om man gör detsamma i Sverige, eftersom man då riskerar att behöva höra den. Jag minns också att på hennes uppmaning jag räddade henne från en efterhägsen tysk, men att behöva stå med mig var med all säkerhet värre för den stackars flickan.
1990 var jag ett år äldre vilket betydde 4 gånger så stor i Berliner sammanhang. Dvs samma bana men 4 varv. Jag jobbade då med att lasta mat till SJ:s restaurangvagnar och Legenden Schlangen och Rober Legenden Söderberg kom och hälsade på mig på Malmö Central i väntan på bussen från Halmstad. Vi stal ett gäng räkmackor och halva pirogförrådet (om någon av mina kollegor läser det här var det kort datum på dem) och hoppade på. Från detta år minns jag inte så mycket. Jag tror att jag blev 6:a-7:a i M21 (har för mig att jag var placeringen före Legenden Schlangen), att Jonas Legenden Hagelin höll hov med att berätta om hur han blev av med oskulden, att Jonas Legenden Hagelin vann P17 före Johnny Legenden Jönsson, att Johan Legenden Bertil Swärdh skrev kärleksdikter på McDonalds (ok, jag skrev dem och Legenden Schlangen överlämnade dem till det kvinnliga offret, men de var undertecknade av Legenden Bertil).
Detta år var även Patrik Legenden Putte Johansson med och naturligtvis märkte alla kvinnor det direkt. Jag vet inte om det var då eller före eller efter (jag märker aldrig någonting) han blev ihop med Malena Legenden Rosén, nu känd statsvetare under annat namn, men det var många som hade velat. Det var också detta år som Legenden Schlangen och jag fick det vettiga infallet att på ett dansgolv vända upp och ner på Johnny Legenden Jönsson. En tysk i närheten tyckte att detta var dumt och valde därför att ge mig en rejäl dansk skalle. Sedan såg jag ut såhär (foto taget av nämnda Malena). Och inte fan hjälpte det för Johnny heller.
1991 var det nytt år och nytt liv. Malin Legenden Ewerlöf var med. Putte Legenden Johansson var med. Kanske hade det ett samband men det lovade jag att inte berätta. Jag tror också att Johan LEGENDEN Kullingsjö var med detta år och på något sätt kvällen innan loppet lyckades supa till kraftigt och plötsligt vara fullkomligt ensam i en bar som låg i det som alldeles nyss varit Östtyskland, dvs rätt långt ifrån där han var när han började balla ur. Och som jag minns det dracks det i övrigt inte alls före loppen så kanske började han ensam också. Men den som en gång har träffat honom tvivlar aldrig på någon historia om honom.
Loppet var nog mitt bästa av alla loppen jag gjorde där. Öppnade på gränsen till för hårt, tänkte efter andravarvet att tredje och fjärde inte borde kunna gå långsammare eftersom jag redan varit så trött jag kunde bli efter ett varv. Men jag sprang om andraplatsen i M21 med en löpare från Lettland (undrar om han hade kunnat vara med om vi inte vält muren två år tidigare). Han sprang ifrån mig i sanden och uppför, jag sprang förbi nerför och på fast mark. På sista varvet kunde jag inte ta igen det jag tappade i slalombacken och jag var tre-fyra sekunder efter i mål, och blev alltså trea. Har för mig att jag fick ett riktigt fantastiskt brödrostpris som alla skrattade åt, men minns inte vad det var nu. Funderar på om det var en riktigt billig freestyle, men kan inte gå i god för det. Tiden var precis över 40 minuter och jag hade god lucka bakåt till löpare jag oftast fick stryk av i terräng.
På kvällen minns jag att jag och Putte Legenden (som naturligtvis hade vunnit sin klass) hamnade på en pub som kallade sig ”världens enda toalettpub”. Man fick jägermeister i provrör och ölen i något slags kolvar. Taket sänktes ner till precis över huvudhöjd när man minst anade det och när man drog ner gylfen på toaletten möttes man av ett rejält hånskratt (även de andra alltså, mig händer ju det hela tiden). Även de andra kom dit senare och det blev en lång natt, förmodar jag. Jag minns också att Jerker Legenden Aplund hånglade med en flicka långt yngre än han själv (och då var han ändå jävligt ung på den tiden) samt att Legenden Schlangen naturligtvis hade kvinnor runt sina lillfingrar men att han valde bort ett praktexemplar strax innan point of no return för att festa med grabbarna. För detta skall han hnaturligtvis för evigt hyllas.
Veckan efter körde jag en DNF på ett 10*500-pass, fick remiss för att operera benhinnorna i bägge benen, gjorde detta, blev inte bra, och sommaren 1992 bestämde jag mig för att satsningen var slut. Med andra ord var Berliner Crosslauf 1991 den sista tävling jag gjorde som löpare. En lämplig slutpunkt.
Men naturligtvis hade jag inte vett att sluta så. När jag lagt ner löpningen hade jag redan anmält mig till loppet 1992. Men nu var jag gammal, seniorklass gällde, och de flesta legenderna hade hoppat av den här resan. Jag minns inte så mycket ifrån den mer än att jag upptäckte att jag helt uppenbart inte räckte till längre, och hoppade av loppet efter två varv. Jag har också för mig att Per Mårten Legenden Brorsson var med på resan. Men annars är just den resan mest en metafor över att min löparkarriär verkligen hade slocknat.
När man tittar i gamla startlistor ser man att loppet som mest hade 3750 deltagare 1971, att antalet sjunkit sedan mitten på 80-talet, åren vi var med var det runt 2000 och på sistone har det varit runt 1000. Bland segrarna hittar men relativt få kända namn, några kenyaner, polacken Grzegorz Glogosz som väl tävlade för MAI några år, samt de lysande undantagen Grete Waitz 1978 och Dieter Colgate Bamann 1996. För oss som gillar estetiken i tysk namngivningskonst bjuder dock listan på en hel del. Vad sägs om Clementine Hungerkamp 1979, Detlef Uhlemann 1974, Rainer Podlech 1972, Hannelore Lehmpfuhl 1970 o några gånger till, Manfred Letzerich 1967 och så vidare och så vidare. På senare tid finns t ex Karsta Parsiegla och Marco Lützenberger. Enda svensk på listan är Eksjö Södras Viktor Helander som vann korta banan 2008.
Loppet i sin helhet var väl aldrig särskilt enastående, men för oss som var med var det ju faktiskt det. Det är bara att tacka Håkan Legenden för att han ordnade allt det här. Många av oss blev faktiskt bra människor med tiden. Och framför allt: DANKE SCHÖN, ALLE LEGENDEN! Vi ses när vi behöver riva nya murar.
RSS för kommentarer
skriven av Frida, June 07, 2011
Jag har redan skrivit till Slang och erbjudit mig vara reseledare i år, är det några som hänger på??:-)
(Just det, jag har idag pratat med en "jogging-guidingfirma" och det lät inte omöjligt att få några uppdrag. Tack för tipset!)
-
- +0
-
-
skriven av Jocke Löfwing, June 07, 2011
-
- +0
-
-
skriven av Zigge, June 08, 2011
-
- +0
-
-
skriven av slang, June 08, 2011
-
- +0
-
-
skriven av slang, June 08, 2011
-
- +0
-
-
skriven av Max Persson, June 08, 2011
2) Ja, jag slog dig faktiskt 1988 Schlang. 89 fick jag råstryk, eftersom vi låg i lumpen. Minns att vi passerade Wonkas boning i Fjärestad på vägen hem till Hässleholm.
3) Med tanke på hamburgarna som serverades i vägfickorna på transitvägarna genom DDR förstår jag verkligen att folk försökte fly till väst, t o m för att äta på MC. De var verkligen det värsta jag ätit någonsin.
-
- +0
-
-
skriven av SA, June 08, 2011
-
- +0
-
-
skriven av Anders Kingstedt, June 08, 2011
- Stället med provrörs-glasen heter (hette) - "Klo" om jag minns det rätt. Var där efter Berlin marathon -88 (-89?) - kul ställe
- Min BC-upplevelse var ev. -91 men kan också ha varit -90. Sak samma - väldigt rolig resa var det. Buss med Brittatorp och IFK Växjö t o r Berlin. Lill-Puttes uttalande är klassiskt: "och jag som knappt råkar i Växjö" (sagt vid ankomsten till Berlin - vad betyder "råkar" undrar du? fråga en smålänning...)
- Slang - slog du mig? Jag tror du gjorde det...Max, minns du?
- Banan var precis som Max beskriver den; backig, sandig, jävlig och förbannat rolig att springa. Terränglöpning som den ska vara på riktigt.
Ser fram emot BC 2011!
-
- +0
-
-
skriven av Peter, June 12, 2011
-
- +0
-
-
