Sport vi minns - Med lösa axlar mot framtida segrar

 

Uppdraget var klart. Springa 32 km i 4-minutersfart och sedan ta sig i mål utan att ta ut det där allra sista. Jag ville gärna att det skulle innebära en tid under 2.48.47, dvs 4-minutersfart, men intalade mig ändå att det var känslan som var viktig. Med denna tanke och tejpade bröstvårtor packade jag in familjen i bilen och åkte till Heleneholms IP.

 

I början av 80-talet hade Heleneholm träningstävlingar för 8-12-åringar varje måndag under säsong här. Då var det kolstybb som gällde, men mängder med ungar var med. Jag kan inte tänka mig att det är så många nu. Senast jag var här var nog på SM 1999, när Pundarn promenerade i mål i 800-försöken och Johan Bertil senare på kvällen hade stor show på Slagthuset. Nu var jag tillbaka och hämtade ut min nummerlapp med texten ”Dubbeldusch”, vilket man schangtilt även fick en flaska av.

Ett 80-tal dårar ställde upp till start. 500 meter inne på idrottsplatsen, ett kort varv i näromgivningarna, och sedan 4 milslånga varv var det som gällde. Banan gick helt och hållet på cykelbanor, företrädelsevis i parkstråk insprängda bland höghus och låghus (veterligen dock inga dårhus). Fullt ut Perssons melodi med andra ord. Heleneholm, Almhög, Nydala, Hermodsdal, Lindängen, Kastanjegården, Högaholm, Söderkulla, Nydala, Almhög, Heleneholm och så på det igen. Vinden hade lagt sig något sedan de 34 m/s som uppmätts på fredagen, men det blåste rejält ändå. Sträckan mellan 5 och 7 på varje milvarv var det mer eller mindre rak motvind medan medvindsbitarna bestod av fler och kortare sträckor. Solen sken och det var nog cirka 12 grader. Bytte några ord med en yngling som sade sig satsa under 2.40, och sedan var det start.

På linjen

Ynglingen drog iväg och eder rapportör hamnade som tvåa. Efter 100 meter hade jag lucka både framåt och bakåt, och de övriga 42,1 kilometrarna sprang jag faktiskt utan kontakt med någon annan. Men nu går vi tiden i förväg. 48 sekunder borde jag ha första 200, det blev 41 trots att jag sprungit så långsamt jag kunde. Håller jag detta blir det 2.24 tänkte jag snabbt och saktade ner. Hade bestämt mig för att kolla på klockan varje kilometer till att börja med, för att ligga rätt i tempot. Och det gick väl hyfsat. Det tempo som kändes hur lätt som helst att springa i visade sig vara några sekunder under 4-minutersfart. Framförvarande drog iväg och långsamt men säkert drog jag ifrån trean. Svängde in lite fel efter 4 km och tappade 5-10 sekunder, men blev knappt irriterad över det. Saktade ner lite i motvinden och passerade milen på 39.17. Lite snabbare än jag tänkt, men också lättare än jag tänkt. Varvade efter 12 km, stödd av manstark (kvinnstark) hejaklack med fru, döttrar, systers familj samt föräldrar. Även KB hade tagit sig ner för att heja på mig vilket jag tackar för.

Kurvteknik efter knappa 12 km

Andravarvet var som det första fast lite senare. Fortsatte att gå oförskämt lätt. Sprang förbi Rödkullastigen och kom på att dåvarande Marathonkungen Tommy Persson nog bodde där på 80-talet. Sprang i hans spår liksom. Annars gjorde den soliga dagen sitt för banan. Mycket folk ute, och glada såg de ut att vara också. Publiken var främst de närmast sörjande tror jag, men många många som bara var ute och spankulerade slängde ut ett trevligt ord när man råkade passera. En som inte gjorde det var gubben som satt på Lindängen strax efter 17 km. Jag är normalt inte precis den som tar hundars parti framför löpares, men gubben på bänken hade sin pygmévalp kopplad en halvmeter ut i den tre meter breda gångbanan. En kvinna som var ute på halvmaran och som jag just passerat ropade åt honom att dra in hunden och svaret blev ”står han på din gångbana eller?”. Eftersom kommentaren uttrycktes på en underbar arbetarskånska lade jag den på minnet. Upptäcker nu att den inte gör sig lika bra i text, men det får stå kvar ändå.

Vacker bana

20 km passerat på 1.18.37 och halvmaran på 1.23.01. Även tredjevarvet gick relativt lätt. Sänkte återigen farten lite i motvinden men passerade 3 mil på 1.58.18, dvs 39.41 på tredje milen. Och det fanns mer att ta av, fast tyvärr fanns det inte det så länge till.

Mellan 30 och 33 började jag känna de första tecknen på att allt inte var 100. Ett lättare illamående kom och gick, någon liten krampkänning i vaderna påminde sig utan att träda fram och med ungefär motsvarande ansträngning som tidigare gled kilometertiderna upp några sekunder över dröm-4. Vid 33 km (nu började jag kolla varje km-tid igen, efter att bara kollat var femte sedan första varvningen) hade jag 2.10.30, dvs 1.30 under 4-minutersfart. Fortfarande kändes benen ok även om de naturligtvis gjorde ont. Illamåendet var då värre, men även det gick över. 37 km passerades på 2.27.15 och fortfarande 45 sekunder tillgodo. Men sedan var det roliga slut.

Nästan i mål

Strax före 38 km drog magen bara ihop sig i någon jävla kramp. Jag tog några springsteg men insåg det omöjliga, skrek ”helvete också”, och stannade. Tryckte lite på magen och det lugnade sig faktiskt. Efter att ha stått stilla i en minut fortsatte jag och kramperna i magen var sedan bara något diffust som jag var livrädd för att de skulle återkomma. Men fokus var nu snarare att ta mig i mål än att ta mig i mål med värdighet. Den fart som varit naturlig innan, var nu något annat och långsammare än nyss. Ungefär 4.40 verkade det bli. 40 km passerat på 2.41.50, dvs drygt 43.30 på fjärde milen. Provade att springa hundra meter i ett väsentligt snabbare tempo, bara för att se om jag kunde, och det funkade. Fast jag var livrädd för att behöva stanna igen och avbröt fartökningen. I mål, utan värdighet, var det som gällde. CM Bergh som var funktionär skrek att det inte var mycket kvar vid sådär 41,8 km, och det hade han ju rätt i – om han menade mina krafter. Men till slut var jag i alla fall i mål. En massa barn tog emot och tog hand om pappa/morbror som helst låg ner några meter efter linjen. Fick en filt, lite vatten och coca-cola och efter några minuter stapplade jag bort mot omklädningsrummet. Skall inte säga att jag mådde illa, men jag var jävligt nära att må illa i alla fall. Fick på mig torra kläder, och sedan syn på loppets vinnare, som uppenbarligen mådde sämre än jag. 2.43 hade 18-åringen från IS Göta tagit sig in på, sänker han med 11 minuter till nästa år slår han Anders Szalkais klubbrekord i P19. Det vore stort. Men i omklädningsrummet behövde han hjälp.

Mållinjen

Beundrad?

Skjuts hem

 

Fick pris. Någon form av skönhets-kit som de uppenbarligen tyckte behövdes. Ansiktskrämer och tjafs, någon slags gel, ett par löparsockor och ett badlakan. Stapplade iväg till bilen som Nils Henrik forslade hem mig i. Hade en påse tillhands men behövde den inte. Min förstående hustru lämnade barnen på entreprenad och efter en kort dusch (där kastade jag nästan upp, bör sägas) hamnade jag i ryggläge. Låg och halvslumrade en timme eller så, och sedan var jag någon form av människa igen. Min mentor Szalkai ringde för att kolla läget med mig och berättade att han mådde illa efter i stort sett alla maror. Det gav mig tillförsikt och jag började äta igen. Sedan åt jag oerhörda mängder av allt jag kunde hitta under resten av kvällen och hela söndagen. Fullkomligt omättlig kände jag mig. Som vanligt fast värre.

Såhär i efterhand är jag inte nöjd. Visst blåste det lite, visst sprang jag ensam hela vägen, visst hade jag kunnat pressa lite hårdare, visst har jag sex veckor på mig att träna till Köpenhamn. Men jag tror inte längre att jag kan göra 2.40 där, och det har ju varit mitt mål. Om jag skall revidera det eller inte får vi väl se, men jag skall i alla fall göra vad jag kan av tiden fram till dess. Officiell målsättning släpps här någon vecka innan, imorgon börjar sista träningsfasen inför.

Och den träningsfasen inleds med träningsläger i London. Första barnfria långweekenden med hustrun sedan 2004. Ska gå på museer och hänga på pubar och dricka cask ale. Och på morgnarna skall jag springa långa rundor i nya miljöer. Kanske hittar jag något jag kan rapportera om här.

 

Förresten måste jag innan jag slutar bara säga att om någon mot förmodan läser min blogg men inte  Fridas blogg på denna site så har ni missat något. Hennes alster från Kenya och Tyskland är direkt strålande på alla sätt, Sveriges bästa löpningsblogg skulle jag tro. För den lite mer sparsmakade, som gillar kvalitet men inte bryr sig om kvantitet, rekommenderas även Johan Bertils blogg. Det enda inlägget, med den poetiska titeln "Fuck me in both ears" håller naturligtvis högsta klass och kommer säkert att följas av fler knivskarpa analyser vilket deccenium som helst nu.