|
Det är ett gift. Löpning alltså, de är ett gift.
Skapar ett beroende helt klart i klass med tobak eller någon annan drog. Visst jag kan
sluta när jag vill… men jag vill inte, inte just nu.
Vintern är ett gissel. Snö slask och is har lagt din favoritrunda i idé och man tvingas
ut på dom tråkiga vinterrundorna längs halkiga cykelbanor och skumma industriområde.
Om inte inomhushallarna och dina favorit friidrottssidor på Internet fanns där skulle
förmodligen vintern bli olidlig.
På fikarasterna kikar man in för att se om det har kommit in några resultat från våra
svenska på andra sidan Atlanten. Kanske man på lunchen titta förbi den lokala
sportaffären för att se om det kommit in några nya skomodeller eller i alla fall en
katalog. Inte ens backe kan man köra då din perfekta backe ligger inbakad i snö och is.
Men du kan sluta…
Jo, jo jag har hört det förut men det spelar ingen roll. Även om du för tillfället
inte springer så lever löparen kvar långt nere i skallbasen, inne i ryggmärgen. Det
är han som ler när han på vårkanten ser en löpare studsa fram på lätta fötter. Ett
leende som kommer av att han känner igen suget i maggropen, den berusande kraften när
allt bara flyter på, känslan av att bara springa ifrån alla när ingenting kan stoppa
dig. Vinnarkänslan. Kanske kan du förtrycka löparen inom dig med praktiska
invändningar som ”det är jobbigt”, ”jag har inte tid” men det är
bara du inser, du kommer inte att bli av med löparen inom dig. Löpning är ett gift. 
Jag har sett många exempel på löpare som inte klarar av att sluta, i
Söderköping finns en finne som i alla fall kan vara med på
uppvärmningarna, eller dra några intervaller och nerjoggen kan man alltid vara med på.
Från Göteborg får jag ett mail från Christian Karlsson som i alla
fall har slutat, men lite håller man väl igång skriver han, ja en 8 mil per vecka blir
det nog och han ska nog persa på varvet i år.
Men det är klart detta ska jag nog inte berätta för alla så glöm att ni läst det.
Förra våren kom det in rapporter om att Swärdh var igång igen och
även bildbevis kom in från Szalkais
mycket eminenta hemsida. På diverse hemsidors gästböcker börjar i takt med vårens
ankomst, olika utmaningar, mellan löpare som för länge sedan ställt löparskorna på
hyllan att dyka upp. Men du kan sluta…
Apropå Szalkai, att tala om stora hälsene problem är en kraftig
underdrift, när allt hopp i somras var borta med hälsenor lika stora som vaderna. Med
stora problem att ens ha strumpor på så kan han åtminstone genomföra maran lite lagom
fort. Utåt idiotförklarar du honom givetvis mendans man inombords förstår att man
gjort likadant själv.
Själv var det sju år sedan man var på sin absoluta topp, i sju år har man varje höst
sagt den klassiska meningen ”nästa år då jävlar” och ställt in sig på att
nästa år ska bli mitt bästa. Att man får stryk av löpare födda 1985 endast 12 år
yngre är ingen direkt väckarklocka för en, vadå Kent håller ju på
och han är född någon gång strax efter Jesus.
Faktum att man även hånas av den nya ”demontränaren” där
det skrattas bakom ens rygg och man kallas för förlöpare när man springer
uttagningslopp för landslagsuppdrag verkar tyvärr inte heller bita på mig.
Det sägs ju att Mattias Persson är på gång igen och Synnerman
är ju tillbaka dessutom ser man även Magnus Bergman och Koskenkorva
i resultatlistorna så snart är allt som vanligt igen.
Mitt i vinterdepressionen får man ett sms av Henrik Skoog som befinner
sig på träningsläger i Sydafrika, han berättar om varmt väder och ett bra
intervallpass. Jag raderar meddelandet och låtsas att jag inte sett det. Dagen efter får
jag ett nytt där han berättar om ett rykande bra banpass där allt känts kanon. Är det
här mobbing?
Löpning är ett gift som jag inte blir av med. Ett beroende som förvisso både är
jobbigt och säkerligen skadligt på lång sikt. Men jag kan sluta när jag vill…
av Johnny Jönsson
|
