Sport vi minns - Med lösa axlar mot framtida segrar

Trender inom svensk långdistanslöpning –

Av Johan Faskunger, Fil dr Fysisk aktivitet & folkhälsa
F d medel- och långdistanslöpare i Råby Rekarne friidrott, Mölndals AIK, Bristol AC och Hammarby friidrott.

Inledning
Upprinnelsen till denna rapport är att jag städade kontoret och råkade hitta resultatlistan från Lidingöloppet 1987. Eftersom jag inte hade tittat i listan sedan typ 1988 så var det en intressant och spännande läsning, och onekligen många gamla bekanta namn i listorna! Detta år sprang jag på 22.00 i P 14, 6 km, vilket räckte till plats 38 av totalt 298. Det som slog mig var hur pass många vi var som sprang och att det var många som faktiskt gjorde bra tider. Jag blev nyfiken och började granska hur min tid och 1987 års lopp stod sig i jämförelse med andra års lopp på samma distans. När jag såg vilka häpnadsväckande skillnader – det vill säga försämringar - det faktiskt har varit genom åren i P 14 började jag fundera på orsakerna till denna trend. Detta ledde i sin tur till att jag utökade min granskning till att titta på seniorresultat bland annat Lidingöloppets 30 km och Stockholm maraton genom åren, 10-bästalistan för medel- och långdistans på bana, samt 50- och 100-bästa genom tiderna på maraton och halvmaraton. Jag har även granskat resultaten för pojkar och flickor 10 år, flickor 14 år, samt juniorloppen på Lidingöloppet genom tiderna.

Som alltid när man försöker granska samhällstrender och orsakerna till olika trender har man sällan tillgång till perfekta data utan får hålla tillgodo med den statistik som faktiskt finns som följer trenderna över tid. Det vill säga, man har inte tillgång till alla pusselbitar utan får välja ut bitar som visar delar av pusslet. I detta fall har jag valt att granska ovanstående lopp eftersom det finns resultat som sträcker sig över 30 år tillbaka i tiden och att loppen lockar löpare från hela landet. De kan därmed anses vara ”nationella indikatorer” för tillståndet på svensk långdistanslöpning.

Utgångspunkter
Denna granskning fokuserar inte på skillnader mellan specifika år eftersom bl a väder och vind kan påverka resultaten markant. Exempelvis skulle en jämförelse mellan det extremt varma Stockholm maraton 1982 och Stockholm maraton 1983 med idealiska förhållanden bli missvisande. Däremot är det intressant att studera övergripande skillnader över tid, t ex att jämföra lopp på 80-talet jämfört med lopp på 90-talet och 00-talet.

Trenderna för män och pojkar
Nedan följer en presentation av resultat för män och pojkar i olika framträdande lopp med deltagare från hela landet.

Figuren ovan visar att antalet män/år som springer under 2 timmar på Lidingöloppet 30 km var som högst mellan 1975 – 1995 med toppåret 1986 då över 400 löpare klarade bedriften, för att sedan markant sjunka efter 1995. De senaste 6-7 åren har antalet löpare som springer under 2 timmar legat under 100, och trenden verkar vara fortsatt negativ.

Figuren ovan visar antalet svenska löpare (män) per år som springer under 2.30 på Stockholm maraton. Även om väder och vind sannolikt har som allra störst inverkan på resultatet på just maraton kan en liknande trend som på Lidingöloppets 30 km skönjas, med störst antal löpare under 2.30 på 80-talet (toppåret var 1983 med 43 svenska löpare under 2.30). Det var få löpare som sprang under 2.30 de första åren av Stockholm maraton. Detta är naturligt då alla lopp sannolikt har en ”startsträcka” innan eliten och bredden ”hittar dit”. Från 1995 och framåt har det varit markant färre svenska löpare som klarat av bedriften ”sub 2.30” på Stockholm maraton.

Figuren ovan visar de 50 bästa tiderna i Sverige på maraton genom tiderna baserat på vilket årtionde de aktiva är födda. Granskar man listan över de 50 bästa (tider: 2.10-2.19) finner man en mycket stor dominans för 40- och 50-talister, och även 60-talister hävdar sig väl. Däremot är det endast tre 70-talister med på listan, och 80-talisterna lyser helt med sin frånvaro. Då maraton är en gren man kan hålla på med högt upp i åldrarna finns det självfallet fortfarande stor chans för främst 80-talisterna att ta sig in på 50-bästalistan.

Man kan även granska 100-bästalistan i Sverige på maraton (tider 2.10 – 2.23) för att se huruvida det är ett annorlunda mönster jämfört med 50-bästalistan. Figuren ovan visar dock att 40-, 50- och 60-talisterna dominerar lika stort, och endast en 80-talist tar sig in på topp 100 genom tiderna på maraton!

Figuren ovan visar antalet fullföljande löpare i klass pojkar 14 år på Lilla Lidingöloppet genom åren. Även på Lilla Lidingöloppet fanns sannolikt en ”startsträcka” (första loppet 1978) innan ungdomarna på allvar hittade till tävlingen. Deltagandet var som allra störst på 80-talet med 245 löpare/år i genomsnitt, med toppåren 1980 och 1987 (298 st fullföljande båda åren). De senaste 15 åren är dock deltagandet markant lägre än på 80-talet. På 00-talet var det 99 löpare/år i genomsnitt som sprang loppet. På senare år (2006-2010) är deltagandet endast 1/3 av vad det var på 80-talet, och endast ¼ av de två toppåren 1980 och 1987.

Det är även intressant att studera hur resultaten i loppen fördelar sig genom åren. Figuren ovan presenterar antalet P14 löpare per år som springer 22 minuter eller snabbare på det 6 km långa loppet (22.00 var min egen tid 1987). Det är en mycket stor skillnad vid jämförelser mellan framförallt 80-talet och 2000-talet, men alla år efter 1992 har prestationerna tunnats ut markant. Det gällande banrekordet är från 2010 på 19.12, vilket visar att det fortfarande kommer fram talanger. Men bredden på toppen är nästan helt borta! Det är dock viktigt att poängtera att andelen löpare/år som springer 22 minuter eller snabbare är ganska konstant. Intressant är att de två år som har haft flest fullföljande löpare (1980 och 1987) även har haft flest antal löpare som springer 22 minuter eller snabbare: 36 respektive 38 löpare. 1980 och 1987 har även haft bland de snabbaste mediantiderna (24.25 respektive 24.22; se nedan).

Ovan visas mediantiden för P 14, 6 km. 24,5 på y-axeln står för 24.30 i tid. Jag har valt att granska mediantiderna i loppen istället för genomsnittstider eftersom medianen – den mittersta observationen i resultatlistan – tar bort påverkan från extrema resultat, t ex om en löpare har 20 min långsammare tid än näst långsammaste löpare i en viss klass. Även om det är naturligt att mediantiderna varierar en del från år till år, sannolikt beroende på bland annat väder och vind, är det ofrånkomligt att det finns en klar trend mot att P 14 på 00-talet går ungefär 1 minut långsammare i snitt jämfört med på mitten av 80-talet och 90-talet – även om startfälten var betydligt större på 80-talet jämfört med idag (1987 sprang 82 löpare 23 minuter eller snabbare i P14, år 2010 var det 89 fullföljande löpare överhuvudtaget). Man skulle kunna förvänta sig att krympande startfält de senaste 10-15 åren beror på att de sämre löparna har ”försvunnit” och att endast de bästa löparna är kvar, vilket borde sänka mediantiden (dvs, genomsnittstiderna borde bli snabbare och snabbare ju mer ”elitinriktat” loppet blir). Men så är alltså inte fallet enligt figuren ovan. Detta tyder på att bortfallet av löpare har skett ”över hela startfältet” och att P14 löparna på 2000-talet inte förefaller vara lika konditionstränade som förr.

Figuren ovan visar andelen (%) av de fullföljande/år som springer under 23 minuter på det 6 km långa loppet. Intressant är att det är stora variationer år från år på 80- och 90-talet (från 14 – 27,5%), medan 00-talet ligger mera konstant kring 20-21%. Det återstår att se om det historiskt dåliga resultatet från 2010 – endast 11 % av deltagarna sprang under 23 minuter - står sig i framtiden eller om det var en tillfällighet.

Det är även intressant att granska trenden för de yngre klasserna. Figuren ovan visar antalet fullföljande i klass pojkar 10 år (1,7 km) på Lidingöloppet genom åren. Ett liknande mönster som för P14 kan ses i P10 med flest antal fullföljande löpare på 80-talet (429 löpare/år i genomsnitt) och början av 90-talet. Det är ungefär hälften så stora startfält på 00-talet (291 löpare/år i genomsnitt) i jämförelse med 80-talets mitt och tidigt 90-tal (491 löpare/år i genomsnitt).

Figuren ovan visar mediantider i klass pojkar 10 år (1,7 km) på Lidingöloppet genom åren. 7,3 på y-axeln står för 7 minuter och 30 sekunder. Även om väder och vind kan påverka mediantiderna vissa år finns även här en trend mot att loppet i genomsnitt gick något långsammare på slutet av 90-talet och början av 2000-talet jämfört med 80-talet. Däremot finns en klar tendens de senaste 3-4 åren att mediantiderna börjar närma sig de snabbaste loppen på 80-talet, dock alltså med betydligt färre löpare på startlinjen. Detta kan tyda på att loppet har blivit mer ”elitinriktat” och att färre deltagare från andra idrotter än friidrott ställer upp. Detta är dock rena spekulationer och inte baserat på en verklig analys.

Figuren ovan presenterar antalet fullföljande löpare i juniorklasserna för män på Lidingöloppet genom åren. Eftersom det sedan mitten av 80-talet finns fler än en juniorklass, har deltagarna räknats samman för P17, P19 och M22 de aktuella åren. Toppåren för antalet deltagare i juniorloppen var ungefär 1980 – 1996, med 738 löpare/år i genomsnitt under 80-talet (1984 och 1990: 808 st) att jämföra med loppen på 2000-talet som totalt samlar 204 löpare/år i snitt. Eftersom deltagarna i P17 och P19 springer 10 km nuförtiden jämfört med 15 km tidigare går det inte att jämföra mediantider mellan 80-talet och senare år.

Friidrott på bana
Tabellen nedan visar 10-bästalistan i Sverige för män enligt vilket årtionde de aktiva är födda.

Män:	40-tal	50-tal	60-tal	70-tal	80-tal
100 m		1	1	7	1
200 m		1	3	2	4
400 m	2	2	1	3	2
800 m		1	4	4	1
1500 m	3 (1 född 1933)		4	3
5000 m	2	2	3	3
10000 m	4	1	3	2
3000 mH	2	3	2	3
100 häck	1		3	5	1
400 häck		1	7	1	1

Som framgår av tabellen ovan hävdar sig 60- och 70-talisterna väl på medel och långdistans gentemot 40- och 50-talister. 60-talisterna och 70-talisterna tar hand om 16 respektive 15 av totalt 50 platser (800m, 1500m, 5000m, 10 000m och 3000m hinder), medan 40-talisterna har 10 platser och 50-talisterna endast 7 platser. På 10 000 m är det dock 40-talisterna som dominerar, vilket kan sägas vara i linje med resultaten från halvmaraton och maraton. Mest uppseendeväckande med ovanstående tabell är dock den nästan totala frånvaron av 80-talister på medel- och långdistans: Endast en 80-talist (Mattias Claesson) har överhuvudtaget tagit sig in på topp 10 på 800m, 1500m, 5000m, 10 000m eller 3000m H! En plats av 50 möjliga! 80-talisterna har självklart några år till på sig att förbättra situationen, men trenden är klart negativ. Detta mönster stämmer väl med resultatutvecklingen på maraton. Beaktar man den starkt nedåtgående trenden på bl a Lilla Lidingöloppet P14 och juniorloppen efter mitten av 90-talet är det inte mycket som talar för att 80-talisterna kommer att slå sig in på 10-bästalistan mer än möjligen någon enstaka person.

Trender för kvinnor och flickor
När det gäller trenderna för kvinnor och flickor ser mönstren delvis annorlunda ut.

Figuren ovan visar antalet kvinnor/år som springer under 3 timmar på Lidingöloppet, 30 km. K 30 blev officiell tävlingsklass först på slutet av 80-talet. Det går således inte att jämföra standarden mot tidigare generationer av kvinnliga löpare. Antalet kvinnor som springer under 3 timmar har ökat stadigt sedan starten, vilket är naturligt med tanke på att antalet deltagande har ökat från runt 200 tjejer/år i början av 90-talet, till dagens situation med cirka 2500 anmälda tjejer/år. En dramatisk ökning av antalet kvinnor/år som springer under 3 timmar kan ses från mitten av 00-talet och framåt (från 400 till över 800 löpare/år på 5 år).

Även när det gäller antalet kvinnor/år som springer under 2.30 på Lidingöloppet syns en klar trend mot att fler och fler klarar av den bedriften, även om ökningen sker med stora årsvariationer.

Figuren ovan visar antal svenskor/år som springer under 3.10 på Stockholm maraton. Toppåren kan skönjas på senare delen av 80-talet med 20-30 löpare/år som klarade bedriften. De senaste åren -  2007 och framåt – syns en klar uppåtgående trend. Kan detta förklaras med ”löparvågen” på den kvinnliga sidan?

Figuren ovan anger vilket årtionde de 50 snabbaste maratonkvinnorna i Sverige är födda. Det är en klar dominans för 60-talisterna med 36 % av tiderna, mot 24 % för 50-talisterna och 22 % av 70-talisterna. Endast tre 80-talister har hittills tagit sig in på topp 50 genom tiderna. Eftersom maraton är en gren man som löpare kan hålla på med högt upp i åldrarna, har självfallet 80-talisterna fortfarande en god chans att förbättra positionerna.

Figuren ovan presenterar antal deltagare i klass flickor 10 i Lilla Lidingöloppet genom åren. Trenden liknar pojkarnas trend med flest antalet deltagare/år på slutet av 80-talet, följt av en minskning. Men ”tappet” är inte i paritet med pojkarnas mycket större tapp. 90-talisterna (som sprang loppet år 2000-2009) har inte tappat särskilt många deltagare jämfört med 80-talisterna.

Figuren ovan anger mediantiderna för klass flickor 10 på Lidingöloppet genom åren. Ponera att de första åren av Lilla Lidingöloppet sprang två årskullar i samma klass (10-åringar och 11-åringar), vilket inte ger en helt rättvis jämförelse med senare års lopp. Däremot verkar mediantiden för loppen på mitten av 80-talet vara ungefär 40 sekunder snabbare än loppen på 90-talet och senare. Detta tyder på att flickorna födda på 90-talet inte verkar vara lika konditionstränade som tidigare generationer.

Figuren ovan presenterar antalet fullföljande i klass flickor 14 på Lilla Lidingöloppet genom åren. En liknande trend som för P 14 kan skönjas med flest deltagare på mitten av 80-talet och början 90-talet, följt av en stor minskning i antalet deltagare. Det var ungefär dubbelt så många tjejer/år som sprang loppet på 80-talet jämfört med de senaste 5 åren. Från och med 2010 springer F 14 den dubbla sträckan 6 km, vilket tyvärr gör det svårt att fortsätta att granska trenden över tid.

Figuren ovan visar mediantider för flickor 14 på Lilla Lidingöloppet genom åren. Ingen tydlig skillnad i mediantid kan ses, möjligtvis att loppen på 80-talet verkar ha gått något långsammare än loppen de senaste 10 åren och loppen på slutet av 70-talet. Att loppen verkar gå snabbare de senaste 10 åren skulle kunna tyda på mer ”elitinriktade” lopp och att färre ”motionärer” ställer upp.

Figuren ovan anger antal fullföljande tjejer i juniorloppen på Lidingöloppet genom åren. Trenden liknar de manliga juniorernas trend med dramatiskt färre löpare de senaste 15 åren jämfört med mitten av 80-talet och tidigt 90-tal (runt 300 deltagare/år i genomsnitt på 80-tal och tidigt 90-tal jämfört med cirka 125 deltagare/år i genomsnitt de senaste 15 åren). Eftersom det sedan mitten av 80-talet finns fler än en juniorklass, har deltagarna räknats samman för F17, F19 och K22 de aktuella åren.

Friidrott på bana:
Tabellen nedan presenterar 10-bästalistan för kvinnor, gren för gren, beroende på vilket årtionde de aktiva är födda.

Kvinnor:	40-tal	50-tal	60-tal	70-tal	80-tal
100 m		2		3	5
200 m		2	1	2	5
400 m		1	1	6	2
800 m	1		3	4	2
1500 m	1	1	4	1	3
5000 m		1	3	4	2
10000 m	2	1	6		1
100 häck		1	5	1	3
400 häck			5	4	1

Jämfört med resultatet på den manliga sidan finns det på kvinnlig medel- och långdistans en större spridning av resultat om man baserar det på vilket årtionde de aktiva är födda. 80-talisterna är exempelvis representerade genom 8 placeringar av 40 möjliga på medel- och långdistans (3000 m hinder är inte medräknat här eftersom grenen är ganska ny på programmet). Flest platser har 60-talisterna med 16 st. Även på den kvinnliga sidan finns en tendens till att de längre distanserna – speciellt 10 000m – domineras av de ”äldre generationerna”, vilket kan sägas styrka situationen på maraton och halvmaraton. Man ska samtidigt komma ihåg att de kvinnliga 40- och 50-talisterna inte har haft samma chans att hävda sig på långdistans på bana eftersom det var först på slutet av 80-talet som kvinnor tilläts att springa längre sträckor än 3000m.

Orsaker till trenderna
Den försämrade standarden och färre deltagare på barn- och ungdomssidan beror sannolikt på många olika saker, vissa vetenskapligt välkända, andra mindre kända. Jag har delat in de möjliga orsakerna i olika kategorier. De olika kategorierna är bakomliggande samhällsfaktorer, idrottsfaktorer och friidrottsfaktorer.

Bakomliggande samhällsfaktorer:

• Ett ökat stillasittande i samhället har gjort att färre ungdomar utvecklar sin fysiska förmåga fullt ut.  Minskad rörelsefrihet i samhället gör att färre barn (och ungdomar i viss grad) på egen hand kan promenera, cykla och ta sig till lämpliga platser för spontanidrott. Mer bilskjutsande ökar tid i stillasittande och ökar risken för övervikt

• Mediakonsumtionen och utbudet av stillasittande ”aktiviteter” på fritiden har ökat samtidigt som det är mer accepterat idag jämfört med förr att barn leker inomhus. En orsak till att barn (och vuxna) spenderar mer och mer tid inomhus är att familjens bostadsyta har fördubblats på cirka 40 år.

Idrottsfaktorer:

• Något färre barn och ungdomar tränar och idrottar idag jämfört med tidigare (RF)

• Även om många barn och ungdomar fortfarande idrottar, så gör man det inte i samma utsträckning i de s.k. ”svettsporterna”, dvs löpning, skidåkning och orientering. Speciellt längdskidåkningen har haft ett stort tapp av ungdomar på grund av dåliga vintrar, vilket sannolikt även påverkar långdistanslöpningen negativt

Friidrottsfaktorer:

• Många klubbar runt om i landet upplever att de har svårt att få sina barn och ungdomar att tävla - många barn och ungdomar nöjer sig med att träna idag (vilket inte är fel i sig ur ett folkhälsoperspektiv)

• Friidrotten har de senaste åren fokuserat mycket på teknik- och hoppgrenar, på bekostnad av medel och långdistansgrenar jämfört med tidigare

• Många barn börjar väldigt tidigt med friidrott i dag. Eftersom många barn börjar i föreningar mycket tidigare idag än vad man gjorde förr, slutar många också i de kritiska åldrarna vid 13-14 år (det kallas ”mättnad” i vetenskapliga termer). Idag är det inte ovanligt att barn börjar med friidrott redan i 5-7 års ålder, vilket inte var lika vanligt förr. Statistiken från Lilla Lidingöloppet visar att tappet av löpare ökar med stigande ålder och är som allra störst i juniorloppen när man jämför loppen 1980-1995 med senare års lopp

• Färre ledare och tränare. 40-talister och 50-talister engagerade sig i hög grad som tränare och ledare inom svettsporterna efter sin aktiva karriär, vilket sannolikt bidragit till stora kullar av 60- och 70-talister inom löpningen. 60- och 70-talisterna har dock inte i samma utsträckning som 40- och 50-talister engagerat sig som tränare och ledare efter sin aktiva löparkarriär, vilket kan ha fått negativa effekter på rekryteringen av 80- och 90-talisterna. Detta beror sannolikt på förändrade livsvillkor med bl a intensivare arbetsliv, dubbelarbetande föräldrar och att de med arbete lägger mer och mer tid på att transportera sig till arbetsplatsen

• Fler löpare födda på 40-, 50- och 60-talet verkar ha fortsatt att satsa på löpning upp mot 30 års ålder och efter (”Kjell-Erik Ståhl-effekten”), jämfört med 70-talisterna där många verkar ha lagt av som juniorer eller som tidig senior. Mest tydligt blir detta samband om man tittar på resultatnivån på maraton, där 70-talisterna inte har hävdat sig lika väl som på bana gentemot tidigare generationer. Eftersom man ofta blir som bäst på maraton vid 30 års ålder eller t o m senare kan stora tapp av 70-talister efter ”M22” vara en orsak till utvecklingen på maraton.

Möjliga lösningar

?